Christer Isaksson

Väljarna sätter innehåll och politisk korrekthet främst.

Christer Isaksson

Socialdemokraterna är ett nytt parti. Att på mindre än ett år sparka två partiledare, Mona Sahlin och Håkan Juholt, är exceptionellt och stämmer inte med kultur och tradition, däremot med politisk vilsenhet och ökad splittring. Det sargade Socialdemokraterna behöver en ledare som kan ena partiet, nu handlar det om att rädda partiet.

Att Håkan Juholt fick gå förvånar inte. Han blev ett totalt fiasko för Socialdemokraterna. Redan 13 oktober 2011 blev han en omöjlig partiledare. Då sa Göteborgs tidigare kommunalråd Göran Johansson i SvD efter turerna kring Libyen-styrkan, a-kassan och lägenhetsaffären, att förtroendet för partiledaren var rubbat och att det som hänt inte kunde gå spårlöst förbi. Därefter stred partiledaren i stort sett ensam mot sitt parti och väljarna, med retorisk skicklighet som skymdes av att allt sagt studsade tillbaka som affärer eller grodor.

Alla förstod att han skadade inte bara sig själv utan också partiet. Inför julhelgen lär han ha varit stukad intill gränsen och därför var det lika bra att det som hände i början av veckan fick ske. Med fadäsen i Sälen och det felaktiga påståendet att Moderaterna gjorde upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken under förra mandatperioden spelade Håkan Juholt bort sig själv från sitt parti.

Håkan Juholt nådde inte som andra S-ledare någon position i det politiska etablissemanget utanför det egna partiet. Det var egna misstag som hindrade honom att likt Göran Persson uppfattas som en politisk stjärna också av borgerliga väljare och han aldrig fick möta den respekt i samarbetspartierna som lät Mona Sahlin bygga sitt rödgröna alternativ. Varken partivänner, samarbetspartier eller motståndare vågade sätta tillit till S-ledaren när det inte gick att lita på de ord som kom ur hans mun. Många hade nog kunnat acceptera Håkan Juholt trots misstagen - om han hade mött förståelse hos sina egna väljare. När han inte klarade det var förtroendet kört i botten. När relationen till både väljare och det politiska etablissemanget rasade samman blev skadan för Håkan Juholts eget parti ändå störst.

Så skoningslös är politiken. Under de senaste 100 åren har ingen politisk ledare i Sverige misslyckats och misskrediterats på så sätt att partiets ledning två gånger på ett halvår tvingats pröva förtroendet.

Samtidigt är Håkan Juholt ett offer som långt ifrån är ensam orsak till förödelsen. Två saker är viktiga:

• Socialdemokraternas problem är långsiktiga, djupa och splittrande. Precis som Göran Persson och Mona Sahlin tvingades Håkan Juholt i praktiken internt styra två eller kanske tre partier, som dessutom bekämpar varandra.

• Göran Johansson och Berit Andnor har stort ansvar för Håkan Juholts resa utför och partiets snabba nedgång. Det är lätt att uppfatta att valberedningen för ett år sedan agerade för att den nye partiordföranden inte fick vara stockholmare, inte fick komma från Mona Sahlins gäng och inte fick vara Thomas Östros. Valberedningens fiasko stjälpte inte bara Håkan Juholt, det har också ökat spänningarna och lett till ökad konflikt inom partiet mellan stad och land, i första hand mellan Stockholm och resten av Sveriges socialdemokrater.

I dag är Socialdemokraterna ett djupt splittrat parti. Det måste ändå ha varit ett oerhört svårt val för verkställande utskottet att göra sig av med Håkan Juholt. Det handlade inte bara om att välja bort en ledare, det handlade lika mycket om att välja mellan de olika djupen bakom det ena eller andra beslutet. Där finns en människa att ta hänsyn till. Och där döljs svaret på den allt överskuggande frågan: Fortsätter raset i opinionen eller stoppas det utan Håkan Juholt? Dit hör risken för ökad splittring i partiet: Ökar eller minskar stridigheterna om Håkan Juholt tvingas bort? Ingen vet vart striderna och splittringen leder partiet. Ingen har en aning om Socialdemokraterna är ett eller två partier om ett år. Ingen vet hur hotat partiet är.

En rimlig insikt efter Håkan Juholts fall är att väljarna sätter innehåll och politisk korrekthet främst. Det stärker tesen om en tydligare och synligare politik – en bättre vision. Den konkreta lärdomen av det händelserika 2011 är ökat behov av en egen stark ekonomisk politik för att möta ständiga förändringar i omvärlden. I det perspektivet skulle Thomas Östros med sin kompetens passa bäst som ny partiledare, om lusten finns efter nedgraderingen och om han är möjlig för vänsterflanken. Sven-Erik Österberg har under de senaste dagarna tonat fram som den som styr partiet och är en högst möjlig partiledare, liksom partisekreterare Carin Jämtin, som får beröm för sitt arbete och ledarskap bakom Håkan Juholt. En mer långsiktig lösning vore Mikael Damberg, men även Thomas Eneroth kan bli aktuell, liksom IF Metalls Stefan Löfven.

Men räkna med att många namn kommer att nämnas, också Jan Nygren, Margot Wallström och Pär Nuder, när Socialdemokraterna söker den person som kan ena partiet. Mona Sahlin, Håkan Juholt… inte en miss till.

CHRISTER ISAKSSON

författare och S-kännare