Socialdemokraterna backar från sitt krav att kräva lagstiftning som reglerar hur de politiska partierna redovisar sina inkomster. Förklaringen är enligt S att det i Konstitutions-utskottet inte finns en majoritet för lagstiftning. Nu vill partiet i stället gå vidare med förhandlingar kring frivilliga överenskommelser.
Efter det farsartade senaste halvåret är S förtroendekapital som oppositionsparti och förhandlingspart i botten.
Stig-Björn Ljunggren och Sandro Wennberg
Att Socialdemokraterna nu tillfälligt överger kravet på lagstiftning ter sig ur en taktisk synvinkel oförnuftigt. Det skadar S, men är också ett bakslag för den svenska öppenhetstraditionen.
Riksdagspartierna har i flera decennier haft olika sorters överenskommelser som reglerat öppenheten kring partiernas finansiering. Den senaste överenskommelsen är från april 2000 och kräver bland annat att de sju partierna på riksplanet öppet ska redovisa fördelningen av intäkterna. Bidrag från juridiska personer som företag och ideella föreningar ska redovisas från första kronan medan bidrag från privatpersoner endast summeras som totalbelopp.
Häri ligger den stora bristen i frågan om partibidragen. I ett land som Sverige, som världen över hyllas för sina offentlighetsprinciper, finns det inga som helst regler som tvingar partierna att redovisa varifrån de varje år får miljonbelopp. Sverige är, tillsammans med San Marino, Malta och Schweiz, ensamt i Europa om att inte ha någon som helst lagstiftning kring hur partibidrag ska redovisas.
Trots att Socialdemokraterna för flera år sedan konstaterade att förhandlingsvägen för ökad öppenhet var stängd vill nu partiet återigen förhandla med regeringen.
Exakt vad S egentligen vill är oklart. I konstitutionsutskottet röstade partiet i förra veckan nej till att kräva lagstiftning. Samtidigt hävdar vissa företrädare att partiet visst vill ha lagstiftning. Andra pekar på att partiet i gengäld vill göra upp med Moderaterna om höjda partistöd.
Ur en synvinkel är agerandet ytterst märkligt. Efter det farsartade senaste halvåret är Socialdemokraternas förtroendekapital som oppositionsparti och förhandlingspart i botten. Moderaterna är samtidigt allt mer pressade för sina kopplingar till de skandalomsusade vårdföretagen Carema och Attendo. Att i ett sådant läge ”ändra metod” och tillfälligt lägga ner sitt starkaste vapen – hotet om lagstiftning – är enligt vår mening ett taktiskt missgrepp från Socialdemokraternas sida.
Om Socialdemokraterna – mot förmodan – skulle lyckas få till stånd en uppgörelse med regeringen så talar en lång rad argument mot en ny överenskommelse. Den nuvarande överenskommelsen från 2000 brister på ett antal punkter:
• Stora privata gåvor redovisas inte. I överenskommelsen från 2000 finns inget krav på att partierna ska offentliggöra identiteten på stora privata donationer. En förmögen person kan med andra ord donera miljontals kronor utan att det blir offentligt. Moderaterna, som tar emot störst summor från privatpersoner, har under det senaste decenniet tagit emot uppemot 90 miljoner kronor. Om personer i vårdbranschen har gett pengar till M kan ingen med säkerhet veta.
• Överenskommelsen täcker inga partiorgan utanför riksdagshusets väggar. I överenskommelsen finns endast öppenhetskrav på partierna på riksplanet. Inga sidoorganisationer, partiägda stiftelser eller bolag har krav på öppenhet. På regional och lokal nivå kan partierna dessutom ta emot vilka pengar som helst utan krav på öppen redovisning.
• Personvalskampanjer brister i öppenhet. Det finns ingenting som reglerar öppenheten kring finansieringen av personvalskampanjer. Med andra ord kan en intressegrupp lägga stora resurser på att få en person bli vald till riksdagen, utan att det finns någon som helst insyn i vem som har finansierat kampanjen.
• Överenskommelsen är inte juridiskt bindande. Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning och är på många sätt en förebild för öppenhet kring den offentliga förvaltningen. Denna öppenhet är byggd på lagar. När det gäller partiväsendet sticker Sverige ut åt andra hållet. Sverige är ett av få länder som inte i lag har reglerat partiernas öppenhet, varken gällande finansieringen eller redovisningen. Uppföljningen av lag görs av åklagare. Uppföljningen av en frivillig överenskommelse är däremot inte juridiskt bindande.
• Sverigedemokraterna saknar incitament att gå med på en överenskommelse. SD har sin finansiering från högerextrema grupper såväl i Sverige som utomlands. Dessutom för partiet över miljontals kronor från de lokala avdelningarna till central nivå som kommer från arvoden av enskilda förtroendevalda, något som sannolikt bryter mot andemeningen i lagstiftningen. SD är inte bundna av tidigare överenskommelser och partiet är till sin partikultur ett extremt slutet parti. Mot den bakgrunden är det ytterst osannolikt att partiet skulle gå med på en överenskommelse som ökar öppenheten.
Sverige har en av västvärldens öppnaste offentliga förvaltningar men ett av de mest slutna partisystemen. Att Socialdemokraterna nu – åtminstone tillfälligt – har släppt kravet på lagstiftning om öppenhet är ett bakslag för den svenska öppenhetstraditionen.
STIG-BJÖRN LJUNGGREN
S-märkt statsvetare
SANDRO WENNBERG
S-märkt pr-konsult på pr-byrån Westander
LÄS MER:
Kritik mot överenskommelse om bidrag
Fler debattartiklar om S-krisen:
- fr 27 jan ”En chansning att välja Löfven”
- to 26 jan ”Spelet inom S retar upp väljarna”
- to 26 jan ”Visst finns tid för öppenhet”
- ti 24 jan ”Förtroenderaset måste tas på allvar”
- må 23 jan ”Finns inte tid för en öppen process”
- lö 21 jan ”S måste hitta en enande ledare”
- 25 nov 2011 ”Dessa fyra frågor kommer S ta strid om”
- 22 nov 2011 ”Var är Håkan Juholts politiska projekt?”
- 21 nov 2011 ”Något håller på att hända inom S”
- 15 okt 2011 ”Ideologisk vilsenhet största S-problemet”
- 14 okt 2011 ”Drevet styrs inifrån partiet”
- 11 okt 2011 ”En S-ledare ska bekämpa rofferi”
