Socialdemokratin är i kris. Hur många gånger det senaste halvåret har vi inte hört det konstateras: från politiska motståndare, från tv-soffornas kommentatorer, från arbetarrörelsens ledande företrädare. Själva har vi vältrat oss i denna kris, gjort den till en del av vår självbild, använt den som förevändning för att driva våra egna agendor och för att slippa ta ansvar för den situation vi befinner oss i. Vi frågar oss: ”Behövs socialdemokratin? Har vi nu till slut spelat ut vår roll?” och medan vi gör detta så är verkligheten svar nog. Orättvisorna växer omkring oss och det progressiva samhälle vi försökt skapa, faller sönder inför våra ögon.
Likt en förskjuten friare frågar vi oss ”Varför älskar inte människorna oss längre? Vad har de andra som inte vi har?” utan att förstå att det är aldrig någon som har älskat oss lika lite som någon nu älskar Moderaterna. Människorna, folket, har visat oss sitt förtroende för att de trott på vår politik och vår förmåga att förverkliga denna. De har litat på att socialdemokratin inte räds utmaningen, inte räds problemen och inte räds framtiden.
Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Alla viktiga reformer, alla viktiga vägval som socialdemokratin har stått inför har handlat om frihet. Rösträttskampen, arbetet för full sysselsättning, utbildningsreformerna, ökad jämställdhet, kampen för HBT-personers rättigheter, det internationella engagemanget, är alla del i en strävan efter att frigöra människor och ge alla en chans till ett värdigare och bättre liv.
Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer. Socialdemokratins problem är ett dåligt självförtroende och ett dåligt samvete. Dåligt självförtroende för att vi ersatt tron på de egna idéerna och tron på vår förmåga att förverkliga dessa med ängslan över om våra idéer bär och folket ska tycka om oss. Dåligt samvete för att vi sänkt ambitionsnivån, svikit oss själva och de som trott på oss, blivit medelmåttor fast vi kan så mycket bättre.
Det är en besvärlig tid vi har framför oss, men det är också en uppbrottets tid, från någonting gammalt och beprövat till någonting nytt och okänt. Socialdemokratin har alla chanser att återta initiativet i svensk politik och åter bli den progressiva rörelse som så många människor drömmer om. För att lyckas med detta krävs bara mod och hårt arbete.
Det är min övertygelse att den förnyelseprocess socialdemokratin nu går igenom kommer att bli lika smärtsam som nödvändig och att målet för den måste vara att återupprätta socialdemokratin som en frihetsrörelse. Likafullt är det min övertygelse att om denna förnyelseprocess ska bli vital och framåtsyftande så måste den socialdemokratiska ungdomsrörelsen axla ett stort ansvar, för idédebatten, och för politikens praktiska utformning.
Att SSU har spelat just den rollen tidigare är välkänt och jag är övertygad om att vi kan göra det framöver. Det är därför med stor ödmjukhet, men också med glädje, som jag har valt att acceptera nomineringen till förbundsordförande för SSU. Ödmjukhet eftersom det är ett stort ansvar att leda SSU i den tid vi nu befinner oss och glädje eftersom jag ser med tillförsikt på framtiden och vet att vi har styrkan och modet att ta oss an de utmaningar vi står inför.
GABRIEL WIKSTRÖM
kandidat till förbundsordförande för SSU
