Relationen mellan Ryssland och EU är nu sämre än vid något tillfälle ­sedan det kalla krigets slut. Samma kan sägas om landets relation till Europarådet, och om relationen till USA kanske inget ytterligare behöver sägas.

En strid ström av motsättningar har därtill kunnat noteras i relationerna med det man från Kremls sida definierar som sitt ”nära utland”; länder som Estland, Lettland, Georgien och Ukraina har på olika vis fått känna av det allt hårdare maktspråk som utmärker Vladimir Putins ryska imperiedrömmar.

Det mest bestickande med denna fortlöpande försämring i Rysslands relationer med omvärlden ligger i Kremls sätt att ”spinna” det hela.

Vid varje ny konflikt, oavsett om det gäller uteblivna valinspektioner från OSSE, inställda gasleveranser till Ukraina, handelsblockad mot Georgien eller flyttade krigsmonument i Estland, tar man på sig samma sårade uppsyn. Ingenting är någonsin Rysslands fel, allt beror på att man är missförstådd, alternativt utsatt för elaka konspirationer.

Det finns naturligtvis ett system i detta, ett system som går tillbaka på att man både under och efter den sovjetiska eran med stor framgång har lyckats pränta in en bild av att det alltid måste göras undantag för Ryssland, att Moskva inte får mätas med samma mått som andra länder, och att konflikter alltid har sina egentliga rötter i att man är just ”missförstådd” av väst, något man säger sig uppleva som mycket sårande.

Den stora frågan för dagen är hur mycket detta egentligen betyder. Kanske vi bara skall anpassa oss? Kanske vi bara skall acceptera att det måste gälla särskilda regler för Ryssland, och att det måste göras undantag som inte gäller för andra? Det finns två synnerligen goda skäl till att denna form av undfallenhet måste tillbakavisas.

Det första är generellt, och kan hänföras till att Ryssland under Putins allt mer auktoritära styre har slagit in på en kurs som inte bara inrikespolitiskt utan även i landets utrikes relationer ger allt större anledning till oro. Kremls allt mer aggressiva tonläge kan ses som konturerna till ett nytt slags ”kall fred”, där upprepade hotelser om att ryska kärnvapen skall riktas mot misshagliga grannar ger otäcka hågkomster av det kalla krigets dagar.

Det framstår här som angeläget att stämma i bäcken, att söka göra klart för Kreml att en fortsatt vandring längs denna väg kommer att leda till motåtgärder. Ju förr och ju tydligare detta sker, desto större är möjligheterna att verkliga konfrontationer längre fram skall kunna undvikas.

Det andra och mer begränsade skälet till att undfallenhet måste tillbakavisas rör det kommande svenska ordförandeskapet i EU. Vad många nog inte riktigt räknade med när beslut fattades om en östutvidgning av EU var att detta samtidigt skulle leda till att Rysslands traditionella problem med grannländerna i väst nu plötsligt skulle komma att förvandlas till angelägenheter för samtliga medlemsstater, alltså även för dem som kanske aldrig tidigare hade uppfattat Ryssland som något egentligt bekymmer.