en ryske premiärministern Putin har nyligen lämnat Paris sedan han undertecknat ett stort gasavtal inom ramen för det gasledningsprojekt som kallas Southstream. Som av en händelse har samtidigt det stora franska landstigningsfartyget Mistral lyckats manövrera sig uppför Neva för att ankra inne i Sankt Petersburg. Nu uppges att en stor vapenaffär är på gång. Ryssland överväger att köpa ett fartyg av Mistralklass för att därefter producera minst tre likadana fartyg i Ryssland. Varje fartyg kan transportera 450 soldater, 70 fordon varav 13 stridsvagnar, 16 helikoptrar och fyra landstigningspråmar. Sammantaget alltså möjligheter att i en enda vända sätta i land en hel brigadstridsgrupp understödd av en stridsvagnsbataljon.
Köp av dessa franska fartyg kan inte motiveras av försvars-behov. Tvärtom innebär det att Ryssland bygger upp en förmåga till insatser var som helst på jorden. Här gäller den franske strategen Beauffres ord: ”Det viktigaste är innehavet av resurser, inte hur de utgångsgrupperas”.
Det är en viktig och oroande signal att Ryssland så tydligt planerar att skaffa sig en offensiv förmåga som kan användas även där vi är berörda – i Östersjön och i Arktis. Observera att ett av målen med den stora ryska militärövning som genomfördes i Kaliningrad- området detta år, Zapad 09 (Väst 09), just var en landstigning på öppen kust. Lika befängt och opåkallat som det är för Ryssland att genomföra landstigningsövningar, lika hotfullt blir budskapet till alla dess grannar.
Tre trender styr idag den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet. Den första är USA:s växande oförmåga att hävda sina intressen i Nordeuropa. Landets armé går på knäna, överutnyttjad i Irak och i Afghanistan. För USA har Europa blivit en säkerhets-politikens bakgård. Tillkommer att landets ekonomi framtvingar hårdare prioriteringar än vad som någonsin tidigare varit nödvändigt.
Den andra trenden är att Ryssland strävar efter att åter bli en global stormakt och har inlett en upprustning, nu allt tydligare inte bara för försvarsändamål utan även för offensiva syften. Landet utnyttjar dessutom sina gas- och oljeresurser för att främja sina politiska intressen och om möjligt splittra den Europeiska unionen. Den tredje trenden är en följd av den andra. Tysklands och Frankrikes allt större beroende av ryska gas- leveranser leder till motstridiga intressen inom EU, där de bal- tiska staterna och Polen ser på det framtida Ryssland med allt större oro. De vill ha försäkringar om att Natos och USA:s garantier för deras säkerhet är trovärdiga. När Frankrike nu undergräver tilltron till Nato, upplever de detta som ett hugg i ryggen.
Genomförs vapenaffären blir det tydligt att Frankrike struntar i de problem man skapar i Östersjöområdet för sina allierade. Dem som Frankrike enligt sina Natoförpliktelser och EU:s Lissabonfördrag är skyldigt att hjälpa vid faror och angrepp. Det avgörande blir dock hur Tyskland ställer sig till det som nu utspelas. Om landet väljer att tiga still innebär detta ett dystert besked till Polen och de baltiska staterna. Accepterar Tyskland en fransk försäljning av moderna landstigningsfartyg till Ryssland, betyder det att leveranserna av rysk gas ses som långt viktigare än säker- heten för de mindre staterna i Östersjöområdet. Affärerna först – moralen sen.
De närmaste månaderna kan EU:s nya utrikesminister Catherine Ashton tvingas ta ställning till hur hon skall hantera den klyfta, som nu växer mellan Östersjöstaterna och Central- europa. Gasledningen som dras genom Östersjön innebär att Ryssland kan strypa energi- tillförseln till Baltikum utan att Centraleuropa överhuvudtaget påverkas. Det skapar en ny sårbarhet som drastiskt förstärks om Ryssland kan operera i Östersjön med amfibieförband av brigadstorlek.
Självklart har detta direkt bäring på Finlands och Sveriges säkerhetspolitiska situation. För Sveriges del bör ett antal slutsatser dras. Gotlands strategiska betydelse accentueras. Parkeringen av 14 stridsvagnar i ett garage på ön framstår som en patetisk åtgärd.
Arméns stridsutbildning i förband måste återupptas och vi kan inte längre blunda för behovet av att skapa ett luftskydd för huvudstaden och Mälardalen. År av underlåtenhetssynder mot marinen måste åtgärdas.
Regeringens åtgärder för att samordna våra resurser på Östersjön är högst lovvärda. Nu bör även skapas en operativ ledning av all verksamhet på, över och under Östersjöns yta. Främst av freds-tida övervakningsskäl men också för att underlätta en fördjupad samverkan med övriga östersjöstater. Den skulle också kunna vara basen för ett samarbete i Östersjön med Ryssland. Ett sådant skulle i bästa fall förmå landet att reducera sin marina upprustning, vilket vore en välsignelse för alla parter. Varken Polen eller de baltiska staterna lär vara entusiastiska för ett sådant samarbete. Den som sluppit ut ur björnens bur tvekar att gå tillbaka och bjuda på socker. Men det är ändå väl värt att vi tillsammans med Finland gör ett tappert försök. Alternativet är sämre.
BO PELLNÄS
säkerhetspolitisk kommentator
