Är det inte snarare så, att detta skrammel med kärnvapen är ett extremt svaghetstecken?

Stefan Hedlund

Jan Leijonhielm anser att jag är naiv som inte inser vidden av det militära hotet från Ryssland. Må så vara. Ett argument om naivitet i motsatt riktning skulle kunna framföras. Men det skulle knappast vara meningsfyllt. Låt mig i stället medge att jag – självfallet – inte har tillgång till den svenska underrättelsetjänstens ”indikationer”. FOI:s säkert utmärkta analyser av rysk militär förmåga är jag inte heller bekant med. Detta sagt, kanske vi kan lämna argument om min person och övergå till sakfrågan.

Utgör Ryssland ett militärt hot? Att det skulle föreligga hot om rysk militär aggression mot Nato eller Kina tycks vi vara överens om att kunna avfärda. Redan därmed är mycken klarhet vunnen. Kvar finns då hot mot små länder som Sverige och Georgien. Det kan synas märkligt att Ryssland har avsatt hela 19,4 biljoner rubel för militär upprustning under tiden fram till 2020, om syftet är begränsat till att åter angripa Georgien – eller att isolerat överfalla Sverige. Kanske det trots allt är så, att Ryssland rustar upp för att gå till väpnat angrepp mot Polen och Tyskland?

Leijonhielm noterar fientliga ryska uttalanden gentemot Nato. Det är förvisso sant att den ryska militärdoktrinen framhärdar i att peka ut Nato som fiende, men det har andra förklaringar. Rysk retorik har under det senaste året i synnerhet blivit alltmer fientlig mot väst. Hårda lagar stiftas om ”förräderi”, och mot utländsk inblandning. Den amerikanska biståndsorganisationen USAID har nyligen tvingas lämna Ryssland, efter 20 års verksamhet. Allt detta visar på en regim som känner behov att måla upp bilder av fiender från väst. Men kan det tas till intäkt för att det trots allt finns ett växande militärt hot mot väst? Knappast.

Att peka ut Peking som fiende skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Alltså fortsätter man att låtsas att Nato är fientligt. Detta är rysk inrikespolitik, och bör betraktas som sådan. Den ryske militäranalytikern Alexander Charamtjichin noterar att ”ytterligare masserande rykten på temat om ett hot från Nato idag är antingen en extrem form av paranoia, eller en mer extrem form av förlorat samvete, eller fullständig inkompetens”.

Men är det då inte sant att en omfattande militär upprustning faktiskt är på gång, som snart nog kommer att göra Ryssland farligt? Planerna är sannerligen förskräckande. Här ingår 400 moderna interkontinentala ballistiska missiler, åtta strategiska kärnvapenbärande ubåtar, 20 konventionella ubåtar, över 50 ytfartyg till marinen, 100 militära rymdfarkoster, 600 moderna stridsflygplan (inkluderande ”femte generationens” stridsflyg), mer är 1 000 helikoptrar, 2 300 moderna stridsvagnar, etc, etc. Efter 2020 avser man också att börja bygga hangarfartyg. För den som vill skrämmas med den ryska björnen finns här mycket att ta av. Men finns det verkligen substans i sådan skrämsel? Knappast.

De senaste två åren har varit fyllda av skildringar av den ryska militärindustrins oförmåga att leva upp till kraven. Betydande inköp av moderna vapensystem har i stället gjorts från Frankrike, Storbritannien och Israel. Det som produceras inhemskt kommer i hög grad att vara modernisering av åldrande vapensystem. Talet om ”femte generationens” stridsflyg har i Moskva reducerats till ”generation 4,5”, alltså inte mycket att räkna med.

Men den omfattande övningsverksamheten då – visar inte den på att Ryssland är på väg att bli farligt? Det kan man välja att tro, men verkligheten är nog den motsatta. År 2009 hölls en stor övning i vårt eget närområde, kallad ”Zapad-2009”. Den avslutades med en simulerad insats av kärnvapen mot Warszawa. Påföljande år hölls en stor övning i Fjärran Östern, kallad ”Vostok-2010”. Den avslutades med simulerad insats av kärnvapen mot kinesiskt infanteri.

Skall vi tolka detta som att Ryssland förbereder insats av kärnvapen mot Kina och Polen? Är det inte snarare så, att detta skrammel med kärnvapen är ett extremt svaghetstecken, ett tecken på att man inser att det inte längre finns någon som skräms av rysk konventionell vapenförmåga?

Leijonhielm skriver att ”ingen, inte ens Hedlund, kan idag garantera att Ryssland blir en pålitlig demokratisk och förutsägbara aktör i vårt närområde”. Detta är säkert sant, och att antyda att jag på något vis skulle ha hävdat något annat är fria fantasier.

Den kanske viktigaste anledningen till att avvisa tal om utåtriktade hot från Ryssland ligger i att det inte längre är en fråga om utan snarare hur Putins tid vid makten kommer att avslutas. Han uppfattas allmänt som ineffektiv och förbrukad. Bedömare i Moskva diskuterar redan öppet möjligheten att han kan tvingas bort redan före presidentvalet 2018. Ett förtida maktskifte skulle sannolikt bli stökigt. Även om Putin lyckas hålla ut fram till 2018, kommer makteliten i Moskva att vara fullt upptagen av inre problem.

Deckarförfattare kan förvisso roa sig med att skildra hur Putin söker rädda sitt eget skinn genom att beordra ett militärt överfall på Estland. Men sådana scenarier gör sig nog bäst inom just denna genre.

STEFAN HEDLUND

professor vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala