Johanna Nilsson, 33, har skrivit böckerna Hon går genom tavlan, ut ur bilden, De i utkanten älskande och senast Jag är Leopardpojkens dotter samt barnboken Landet med de tusen namnen. Till våren kommer romanen SOS från mänskligheten, som hon skrivit på ”halvfart”.
Jag skulle kunna bli taleskvinna för de nya sjukskrivningsregler, som ska införas för utbrända. Jag har nämligen varit en duktig flicka och gått till jobbet fast jag har varit utbränd.
Då visste jag visserligen inte att jag var utbränd, bara att jag var ständigt trött, fysiskt och psykiskt. Jag tålde inte ljud eller minsta lilla kommentar som kunde uppfattas som någonting negativt.
Från och till låg jag på golvet i lägenheten där väggarna ramlade över mig och försökte, men kunde inte andas, hade ingenstans att ta vägen, ingen ork att resa mig upp fast jag ville fly, springa, bort, bara bort.
Sedan gick det över. En liten stund gick det över och jag slog mig ner vid datorn och jobbade duktigt för att skyffla undan ångesten som stod och flåsade mig i nacken.
Sen åkte jag iväg på föreläsningsuppdrag och satt inne på toaletten och skakade av ångest innan jag gick ut i klassrummet, bibliotekssalen eller vilket sammanhang det nu var, och presterade, levererade.
Jag var en duktig flicka. Enligt försäkringskassan som jag inte ens hade en tanke på att kontakta.Jag kände mig ju bara dum. I huvudet. Tänkte att jag måste skärpa mig. Begrep inte, fast jag läst otaliga böcker om psykologi, att jag inte var tokig, utan sjuk.
Är man sjuk så säger det sig självt att man inte ska jobba, utan få behandling och vila.
Efter en höst fullproppad med jobb, varvat med alltfler panikattacker och accelererande fobi för allt möjligt, brakade jag in i den så omtalade Väggen. Det var i januari 2006. Jag var trettiotvå år gammal och begrep inte vad jag skulle med livet till.
Min pojkvän (som jag nog har att tacka livet för) ringde runt och tog med mig till en psykiatriker som tack och lov hade tid att pressa in mig i sitt pressade schema. Jag fick mediciner och diagno- sen utmattningsdepression/ut- brändhet. Jag blev inte lycklig av ”lyckopillren” men började långsamt fungera igen.
En djup trötthet svepte över mig och jag sov som en bebis och orkade inte prestera någonting. Jag var Sjuk och Skriven.
Jag ville inte vara sjukskriven. Jag ville skriva romaner, föreläsa och en massa annat. Men en fika med en kompis kunde sluka all min energi. Jag kände mig väldigt liten. Jag ”ryckte upp mig” väldigt långsamt och har fortfarande en bra bit kvar att gå innan jag kan bli helt friskskriven. Ut. Bränd.
Det brände i bröstkorgen när jag vaknade på morgnarna, händerna skakade när jag placerade dem ovanför tangentbordet och de små ljuden från grannarna växte till dån.
Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.
Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor.
Man behöver vård, vila och förståelse när man brakat in i Väggen. Ingen hetsjakt och ovisshet om ”hur länge ska jag och får jag vila?” Ovissheten kommer bara att göra de utbrända ännu mer stressade och det hjälper inte, det stjälper.
Hade jag inte fått hjälp den där gången i januari så hade jag inte ens kunnat jobba halvtid nu. Hade jag inte fått vila ordentligt det där halvåret så hade jag tvingats vara sjukskriven ännu längre än jag nu kommer att vara. En ex-utbränd, som kommer tillbaka till arbetsplatsen, kommer troligtvis att känna av vibbar från kollegor på väg in i samma vägg, och kommer då förhoppningsvis kunna ta den personen i handen och säga: Du behöver inte vara så Duktig att du stjälper dig. Du behöver någon som hjälper dig.
Och då behöver kanske kollegan ifråga inte ens bli sjukskriven utan bara inse att det är dags att sänka tempot, ändra en del rutiner, ta hand om sig.
När man inte lyckats ta hand om sig själv, inte klarat av det, då måste samhället gripa in. Det är därför vi betalar skatt. Själv har jag mer än nog betalat min egen sjukpenning genom att jobba när jag var sjuk, så jag känner inget dåligt samvete alls.
Man ska inte tvingas gå till jobbet och bli ännu sjukare. Blir det så, är samhället sjukt och försäkringskassan kommer att braka in i väggen den också när alltfler drivs in i uppgivenhet och desperation.
Hur många psykiatriker och psykologer kommer att gå in i väggen? Hur många försäkringskassemänniskor? Hur många liv?
