Rutten regim lever inte länge

Det började försiktigt med protesterna i augusti mot de dramatiska prisökningar militärjuntan infört. Jag uttryckte då vårt stöd till dem som på nytt på gatorna vågade kräva demokrati.

Och så detonerade protesterna i veckan när munkar i tusentals gav sig ut på gatorna samtidigt som världens ledare samlades för generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York.

Det en gång så ekonomiskt lovande landet Burma har sedan början av 1960-talet styrts av olika militär- regimer. Dagens situation har sina rötter i den extrema brutalitet med vilken man slog ner protesterna 1988 – då uppskattningsvis 3 000 människor miste livet.

Sedan dess har Nobels fredspristagare Daw Aung San Suu Kyi blivit symbolen för det stolta motståndet mot den åldrande militärregimens brutalitet och instängdhet. Och Burma har blivit ett av världens mer isolerade länder.

Regimer som den i dagens Burma varar aldrig för evigt, och i vår allt mer öppna värld utsätts dessa slutenhetens enklaver för ett allt starkare tryck.

Mänskliga rättigheter uppfattas med all rätt som universella, moderna it-teknologier respekterar inte gamla gränser och den accelererande globaliseringen öppnar gradvis upp även de mest slutna samhällen,

Det enda vi med absolut säkerhet kan säga om dagens Burma är att dagens regim förr eller senare kommer att tillhöra gårdagen. Vi skulle önska att vi kunde säga när och hur det kommer att ske – och önska att det skedde nu och att det skedde genom den öppna dialog som inte minst munkarnas protest efterlyser.

Men just nu möts kravet på det öppet samhälle med repression och våld. Vi vet inte hur många som dödats under de senaste dagarnas desperata repression – med all sannolikhet är det betydligt fler än vad vi ännu kunnat få veta.

När de nya rapporterna om utvecklingen i Burma nådde oss i New York var det naturligt att reagera.

Snabbt fattade vi beslut om ett starkt uttalande av den Europeiska Unionen. Vi fördömde regimen, uttalade vårt tydliga stöd för de som kräver demokrati och uppmanade till en nationell dialog för en ny framtid för landet.

Och när vi 27 europeiska utrikesministrar hade sedvanlig lunch med USA:s Condolezza Rice antog vi ett minst lika starkt gemensamt uttalande av EU och USA. Det tillhör inte vanligheterna – och gav den internationella reaktionen mot det som inträffade en helt ny kraft.

Med Frankrike som månadens ordförande i FN:s säkerhetsråd inkallades rådet till så kallade informella konsultationer. Även om vissa ifrågasatte säkerhetsrådets roll –det var lätt att säga att detta handlade om interna förhållanden i ett land, knappast om fred och säkerhet, och därmed låg utanför säkerhetsrådets mandat – fick Frankrikes utrikesminister Kouchner mandat att läsa upp ett uttalande som manade regimen till maximal återhållsamhet och efterlyste en nationell dialog.

Med FN-mått mätt var det ett mycket betydande steg.

Men än viktigare än vad vi i EU hade att säga var självfallet vad de länder i det egna närområdet som Burma är beroende av hade att säga. Från EU:s sida efterlyste vi klara ställningstaganden från Kina, Indien och ASEAN-länderna.

Att de har ett intresse av stabilitet i Burma är naturligt. Med sin mångfald av etniska grupper finns det alltid en risk för ett sönderfall som kan påverka grannstaters säkerhet negativt.

Men i dagens läge borde de inse att denna förruttnande och brutala junta aldrig kan ge Burma stabilitet och säkra framtidsperspektiv. Att hålla den under armarna nu är bara att bädda för ett värre sammanbrott längre fram.

I de kontakter jag hade i New York fick jag ett intryck av att de olika grannstaterna inte bara kände sig akut besvärade, utan också insåg det faktiska läget. Ingen vill bli förknippad med ett nytt blodbad i Burma.

Mycket positivt var att utrikesministrarna i ASEAN-staterna när de samlades i New York på torsdagen kom med ett uttalande som med alla rimliga mått mätt var mycket starkt. De sade hur de till den burmesiske utrikesministern uttryckt sin ”avsky” för det som skedde, krävde nationell dialog för fredlig övergång till demokrati och sade att händelserna hade en allvarlig inverkan på ASEAN:s hela anseende och trovärdighet.

Det är svårt att se att inte detta uttalande inte togs på allvar av regimen. Med stor sannolikhet nåddes den också av bestämda påpekanden av olika kinesiska företrädare. Dess isolering blev allt tydligare.

Men enbart isolering hjälper inte. Därför var det så viktigt att försöka se till att FN-sändebudet Ibrahim Gambari så snabbt som möjligt kom till landet. Inledande antydningar om att han inte skulle släppas in förbyttes snabbt i beskedet att så trots allt skulle bli fallet.

Det som krävs nu i Burma är en nationell dialog om en fredlig övergång till demokrati. Att nu fängslade Daw Aung San Suu Kyi kommer att spela en nyckelroll i den är alldeles klart.

Och möjligen kan just FN i detta läge – i förening med opinionsbildning i omvärlden och det massiva trycket från grannstaterna – spela en viktig roll för att få denna dialog till stånd.

Parallellt med dessa ansträngningar diskuterade vi möjligheten att påverka utvecklingen också med nya sanktioner. Men mer långtgående sanktioner tar betydande tid att få någon effekt.

Inom EU sker dock nu ett aktivt arbete för att se på möjligheten av ytterligare smarta sanktioner som drabbar regimen men i möjligaste mån inte ett redan fattigt och lidande folk.

Vi lever i en tid när vi vill att det skall finnas snabba lösningar på det mesta. Och vi lever dessutom – tack och lov! – i en tid när brutalitet och förtryck helt enkelt inte accepteras.

På sina håll finns de som tror att det finns en möjlighet att med militära ingripanden ändra regimer i olika länder. Men alldeles bortsett från alla andra komplikationer är det inte en linje som har stöd i FN och dess system.

Det är med politiska medel som den politiska förändringen måste åstadkommas. Den politiska opinionsbildningen. De politiska påtryckningarna och den politiska dialogen. I det längre perspektivet är de kraftfullare vapen än några andra.

Jag utgår från att FN:s säkerhetsråd fortsätter att diskutera frågan. Viktigt blir att nu föra dialogen med grannländerna – Kina, Indien och ASEAN-staterna – vidare. Som blomstrande demokrati har Indien kanske en speciell roll, och ASEAN-staterna har genom sitt kraftfulla uttalande skaffat sig en stark moralisk position för sitt vidare agerande.

Frågor om frihet och demokrati är mycket viktiga för Sverige. I dagens värld är Burma, Zimbabwe, Kuba och Iran också våra grannar.