Islamologen Mattias Gardell i Uppsala rycker i gårdagens tidning ut till understöd för sina akademiska åsiktsfränder i Lund beträffande deras kritik mot vår Rosengårdsrapport, där vi återgett vad man objektivt rapporterar från fältet till oss.
Det är här värt att notera att Gardells artikel nu är närmast ett plagiat av hans debattinlägg i december 2003 där han kritiserade en rapport om ökad anti-semitism bland muslimer. Detta förnekade han då – dels med argumenten om dåligt underbyggd forskningsmetodik och bristande källor, dels att detta riskerade ”islamofobi”. Känns mönstret igen?
Vi har tidigare bemött denna kritik i form, och förklarat att en regeringsrapport till sin natur inte kan vara en akademisk avhandling. Akademiska källhänvisningar har heller aldrig nu eller tidigare av regeringen krävts i sådana utredningar. Vår beprövade intervjumetodik från andra akademiska discipliner, tex sociologi, statsvetenskap och psykologi utanför religionshistorien, låtsas man inte känna till.
Kritik riktas särskilt mot ”andrahandskällor”. Jag har forskat och intervjuat radikala islamister på olika platser de senaste 20 åren. Det är naivt att tro att de skulle vika ut sig själva om den mörka baksidan av aktiviteter i källarmoskéer och om åsiktsförtryck. Här finns inget äkta material att samla in.
I sak konstaterar vi att Rosengårdsrapportens beskrivning stämmer totalt med kommunledningens egen lägesbild, liksom med Malmöpolisens rapport förra veckan där man är orolig över att det vuxit fram radikala islamistiska grupper i området som försöker värva unga män. Samma grupper ska även ha trakasserat ensamstående muslimska kvinnor som avstår från att bära slöja. Som demokratiminister Nyamko Sabuni nyligen frågade i tv och radio: ”Skulle alla dessa 29 av varandra oberoende respondenter i denna rapport ljuga?”
Ingen uppdaterad forskning har gjorts om Rosengård sedan forskaren Aje Carlboms avhandling (vilken f ö i flera e-mail till oss efter rapporten uttryckt stöd för vårt arbete), varför det ju inte går att hänvisa till akademisk litteratur som källmaterial.
Vore inte detta något för islamologerna att ägna sig åt själva i stället för att bara instinktivt kritisera alla andra som vågar ta upp problematiken och lyfta på den ”våta filt” som ligger över integrationsfrågorna? Därmed bidrar man till fortsatt inlåsthet och diskriminering av nya ungdomsgenerationer, och inte minst unga kvinnors rättigheter i samhället.
Låt inte akademisk opportunism skymma sikten på vilka konkreta åtgärder som är nödvändiga i Rosengård.
Magnus Ranstorp
Forskningschef vid FHS/CATS samt medlem i EU:s expertgrupp kring radikalisering
