De flesta är nog överens om att vi har problem med jämställdheten på ledande positioner i samhället. Frågan är vad som är grunden till dessa problem. Jag tror inte att män medvetet missgynnar kvinnor, problemet beror snarare på normer i samhället. Normen är en manlig ledare. Det känns välbekant och tryggt med en man vid rodret, detta trots att forskning visar att män är mer benägna att ta risker än kvinnor. Att vi aldrig har haft en kvinnlig stadsminister är ett tydligt exempel på hur svårt vi har att föreställa oss kvinnor i ledande positioner med stort ansvar. Människor är inte fullt rationella varelser utan styrs i hög grad av samhällets normer.
Så länge vi inte tror att de män som utexamineras är mer kompetenta än sina kvinnliga studiekamrater så leder dessa normer i praktiken till att vi nu kvoterar in män i svenska ledningsgrupper och styrelser. Kvinnor väljs bort eftersom de inte passar in i chefsnormen. Kvotering skulle innebära att man breddar urvalet. Resultatet blir en bättre allokering då vi byter ut de sämre presterande männen mot de högre presterande kvinnorna. Vi skulle alltså få både ett mer jämställt samhälle och en ökad aggregerad kompetens bland våra beslutsfattare. Att kvotering skulle vara kontraproduktivt är därför svårt att argumentera.
Låt oss vidare titta på påståendet att kvotering är en symbolfråga. Jag håller med om att det finns viktigare reformer för jämställdheten men det betyder inte att kvotering är oviktigt. Med få kvinnor i ledande positioner återskapas normen om mannen som självklar ledare. Normer är inget konstant utan reproduceras kontinuerligt i samhället och för att förändra dem behöver vi ändra strukturer och få in nya perspektiv.
Avslutningsvis skriver Rosencrantz att vi inte kan lagstifta bort ojämställdheten. ”Ett jämställt samhälle måste i stället växa fram underifrån, såsom det har gjort och fortfarande gör i Sverige”. Rosencrantz verkar helt ha förträngt de senaste 100 åren av svensk politik. Eller menar hon att politiska reformer som den kvinnliga rösträtten, särbeskattningen, barnomsorgens utbyggnad och rätten till fri abort inte förbättrat jämställdheten? Om så skulle vara fallet vore det inte förvånande med tanke på att moderaterna inte varit någon av dessa reformers förespråkare.
Rosencrantz vill att vi ska ses som individer och inte som en del av ett kollektiv. Jag menar att individer inte kan vara fria i ett samhälle med normer och strukturer som begränsar dem. Olof Palme sa att politik är att vilja, vill vi på riktigt åtgärda jämställdhetsproblemet krävs det politiska reformer.
ELIN MOLIN
Student och ordförande för Socialdemokratiska Ekonomklubben (SEK) på Handelshögskolan i Stockholm
