Romney har under lång tid kritiserat presidenten för att vara för tillmötesgående mot Ryssland.

Mike Winnerstig

En stor förändring har ägt rum i den amerikanska opinionen: Mitt Romney leder nu för första gången över president Barack Obama i de aggregerade opinionsmätningarna. Även om denna ledning kan vara tillfällig, och även om stalltipset är att den sittande presidenten blir omvald, finns det anledning att analysera hur en president Romney skulle kunna driva USA:s utrikespolitik.

I Europa är det vanligt att anta att en demokratisk president baserar sin politik på liberala värderingar, respekt för multilaterala institutioner och ett begränsat användande av militära resurser. Republikanska administrationer anses däremot ha en real- och geopolitisk grundsyn utan större respekt för FN, och ha lätt för att använda militärt våld. Detta är dock en förenklad bild.

Ser man till exempel på den republikanska Reagan-administrationen under 80-talet, kan man notera att den bland annat drevs av en liberal grundsyn som syftade till demokratisering av Östeuropa och Sovjetimperiet. Den demokratiska Clinton-administrationen under 90-talet hade inga svårigheter med att använda det militära instrumentet även utan FN-mandat, i till exempel före detta Jugoslavien. George W Bush gick till val på en linje som baserades på utrikespolitisk ”ödmjukhet” och att inte använda militär makt oöverlagt. Först efter angreppen den 11 september 2001 ändrades detta.

Det är alltså svårt att förutsäga hur den amerikanska utrikespolitiken kommer att se ut mot bakgrund av presidentens partifärg. Även Obamas politik illustrerar detta. Några av presidentens största framgångar är militära, till exempel räden mot Usama bin Ladin och Libyenoperationen 2011. Bland motgångarna märks relationen till Ryssland, som av Obama på realpolitiska grunder definierades som viktigare än relationen till mindre allierade i Öst- och Centraleuropa. I dag är Rysslandsrelationen sämre än på länge trots flera år av förbättringsförsök från Obamas sida. Avseende Syrien lider Obamas position av den realpolitiska oviljan mot att agera militärt i en konflikt där lidandet är ohyggligt, men där amerikanska kostnader inte står i proportion till förtjänsterna.

Men vilken politik skulle Romney föra? Eftersom han saknar utrikespolitisk erfarenhet – vilket även gällde Obama vid makttillträdet 2009 – kommer hans rådgivare att spela stor roll. Dessa har länge dominerats av neokonservativa, med namn som Robert Kagan och John Bolton i spetsen. Det väckte därför förvåning när Romney nyligen utsåg Robert Zoellick till chef för ”övergångsteamet” för nationell säkerhet. I den rollen kommer han att koordinera den första tidens utrikespolitik vid ett maktskifte. Zoellick, som tjänstgjort under både George Bush senior och junior och som ses som en moderat republikan av den äldre skolan, ligger i fejd med flera av Romneys neokonservativa rådgivare.

Valet av Zoellick, och Romneys personligen ofta moderata inställning, talar för att skillnaden mellan Romneys politik och Obamas faktiskt blir ganska liten. När det gäller Kina, Iran, och Mellanöstern är det svårt att se några skillnader alls. Det finns dock några områden där president och utmanare skiljer sig åt. I ett stort utrikespolitiskt tal i måndags gjorde Romney klart att han ser USA som ett ”exceptionellt” land, som har ett särskilt ansvar för att utöva ledarskap i världen för demokratisering och frihet. Obama har medvetet tonat ner talet om exceptionalism till förmån för vad han ser som de ekonomiska problemens realiteter.

För det andra rör det försvarsbudgeten. Romney vill anslå 4 procent av USA:s BNP för försvarets basbudget. Obama vill sänka dagens nivå (cirka 3,5 procent) något, för att sedan höja den igen om några år. Skillnaden kan se liten ut, men eftersom USA:s BNP växer kan anslagen till Pentagon i reda pengar komma att öka dramatiskt under Romney.

För det tredje rör det synen på Ryssland. Romney har under lång tid kritiserat presidenten för att vara för tillmötesgående mot Ryssland, och utmålat landet som USA:s ”främsta geopolitiska fiende”. I sitt senaste tal underströk Romney vikten av att USA värnar om sina allierade i Europa, inte minst de yngsta demokratierna där, i stället för att ”pivotera iväg” mot Asien och låta Putins Ryssland återfå sovjetisk ställning.

Dessa skillnader kan ses som i huvudsak retoriska, men det är på de här områdena som en Romney-administration kan vilja förändra USA:s linje. Om ett par veckor är det dags för den avslutande presidentdebatten, som just ska fokusera på utrikespolitik. Lyckas Romney övertyga då har han kommit ytterligare ett steg på vägen mot Vita huset.

MIKE WINNERSTIG

fil. dr. i statsvetenskap med särskild inriktning på USA samt ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien