I dag presenteras planerna för framtidens Slussen, planer som bygger på ett bristfälligt beslutsunderlag, ett alltför snävt synsätt och ett beslutsförfarande som strider mot lagen.
När Slussen rivs finns ett unikt tillfälle att gräva ner tunnelbanan. Att inte göra det kan få stora konsekvenser på grund av de förväntade klimatförändringarna. Tunnelbanan vid Gamla Stan, som är Stockholms svagaste punkt när det gäller de stigande vattennivåerna, kan redan inom några tiotal år drabbas av återkommande översvämningar och Mälarens vatten riskerar att bli bräckt.
När politikerna tog beslutet att gå vidare med Fosters+partners och Berg Arkitektkontors förslag tog de endast hänsyn till Mälarens förväntade vattennivåer. De räknade inte med att Mälarens vattenstånd måste överstiga Östersjöns om Mälarens vatten i fortsättningen ska kunna användas som dricksvattentäkt. De brydde sig inte om, eller hade inte tillgång till, SMHI:s undersökning från 2008 som visar att Mälarens vatten då måste höjas så mycket att tunnelbanan med största sannolikhet kommer att drabbas av översvämningar, även om det är omöjligt att förutsäga exakt när, eller hur ofta.
Nu har SMHI nya utredningar som visar på än snabbare stigning och högre vattenstånd. Inom kort presenterar de en utredning som tar hänsyn till Östersjöns förväntade stigning och hur Mälarens vattennivåer påverkas av dem.
I regeringens proposition ”En sammanhållen klimat- och energipolitik” beskrivs hur SJs Riddarholmstunnel kommer att drabbas. Tunnelbanan vid Gamla Stan blir översvämmad långt tidigare.
Området kring Slussen behöver anpassas för att höja infrastrukturens säkerhet redan i dag.
Konstruktionen som hindrar Mälaren att rinna ner i tunnelbanan via nedgången vid Gamla Stan är inte tillräckligt säker. Enligt professor Klas Cedervall borde den klassas och hanteras som en dammkonstruktion. Enligt säkerhetsföreskrifterna krävs stora förstärkningsåtgärder eftersom så enorma mängder vatten skulle rinna ner om inte konstruktionen orkar hålla emot vattentrycket.
Åtgärder för att förhindra översvämning av tunnelbanan kvalificerar sig för de statliga bidrag som ska användas för anpassningsåtgärder för att höja infrastrukturens säkerhet och effekterna av förväntade klimatförändringar.
Kanske är det så att stadens kostnader för ett arkitektförslag där tunnelbanan grävs ner är det mest kostnadseffektiva. Man måste ju räkna in alla åtgärder som måste göras för att undvika att två miljoner människor förlorar sitt dricksvatten, flertaliga säkerhetsavstängningar av tunnelbanan och olyckor med långvariga reparationsarbeten till följd av översvämning i tunnelbanan.
Lagen säger att man ska välja det alternativ som är miljömässigt bäst. Hur vet man att man har gjort det när man inte har beaktat de problem som klimatförändringarna kan orsaka? När man utgått från redan bristfälligt beslutsunderlag som bygger på inaktuella uppgifter och dessutom genomför konsekvensbeskrivningen först efter att man har tagit beslutet?
Politikerna bör göra en miljökonsekvensbeskrivning av det vinnande förslaget och ett förslag med nedgrävd tunnelbana innan beslut fattas. De bör även ta in experthjälp för att försöka få en tydligare bild av de förväntade vattennivåerna och dess konsekvenser.
KERSTIN WESTERLUND BJURSTRÖM
ordförande Samfundet S:t Erik
