I en serie artiklar i SvD Näringsliv beskrivs hur riskkapitalbranschen investerat i handikappomsorgen under de senaste åren. I den debatt som förekommit under det senaste året kring riskkapitalbranschens intresse för välfärdsektorn får man lätt känslan av att dessa ägare far fram som mördarsniglar och suger ut bolag de investerat i för att sedan söka upp nya sektorer och branscher att exploatera.
Branschen har varit lyhörd inför den kritik som riktats mot bristande öppenhet.
Marie Reinius
Alla som tagit sig tid till att sätta sig in i frågan förstår att företag, oavsett sektor, som vill växa och utvecklas inte bara behöver kapital, det krävs också engagerade, kunniga och aktiva ägare som kan bidra med kompetens och erfarenhet av företagsbyggande.
Riskkapitalbolagen har en enkel och tydlig modell, som innebär ett aktivt ägande som under fem till tio år ska utveckla verksamheten genom att investera i både människor och nya innovationer. Det är en modell som skapar konkurrenskraftiga företag med hög kvalitet.
Det aktiva ägarskapet kan ta sig många uttryck men en gemensam framgångsfaktor i välfärdssektorn har varit att tillsätta bra chefer i bolagen på alla nivåer. Det är en grundsättning för att kunna leverera bra kvalitet och service. Något som såväl brukare, anställda och ägarna tjänar på. De som är negativa till riskkapitalbolag för ofta fram att det är enbart på att minska bemanning och dra ner på kvaliteten som gör att man kan generera ökad vinst. Enda sättet att kunna tjäna pengar på en välfärdsinvestering är att tillväxten är fortsatt god. Tillväxt kommer endast av att nya kunder fortsätter att välja ditt alternativ.
Vad man också måste komma ihåg är att i andra änden finns det en ägare som antingen vill sälja av sitt innehav eller är tvungen att ta in nya ägare för att vidareutveckla företaget. Det är här ägarmångfalden kommer in i bilden. Finns det inte nya ägare som kan tillföra nytt kapital och kunnande tvingas företagen att stanna i växt eller att avvecklas.
Samtidigt måste man ha i åtanke att vård och omsorgsbranschen fortfarande är otroligt fragmenterad. Ingen privat aktör har över 10 procent i marknadsandel inom välfärdssektorn vilket knappas existerar i någon annan bransch. Det är alltså en myt att det bara finns få bolag inom dessa sektorer – de senaste fem åren har 30 företag vunnit upphandlingar inom LSS och äldreomsorg varav tio helt nystartade. I upphandlingar deltar normalt 5-10 aktörer och konkurrensen är stenhård.
Genom att bygga starkare bolag och har man kunnat satsa mer på kvalitetsarbete för varje år som går. De stora företagen är också viktiga för innovationer – titta på de stora riskkapitalägda företagen, flertalet har ändrat sitt arbetssätt enormt de senaste åren – Capio med lean på S:t Göran, assistansbolagen som gått in i nya segment och Attendo som utvecklat ett kvalitetsbokslut. Detta är bara några exempel.
Även om den skandal som briserade i höstas snarare visade sig vara en medieskandal än något annat så har branschen varit lyhörd inför den kritik som riktats mot bristande öppenhet och transparens. Mycket möda och engagemang har lagts ned på att förbättra sig på denna punkt, till exempel genom ökad öppenhet på hemsidor. Dessutom har aktieägarlån, där det förekommit, löst ut eller policys utarbetats för hur detta ska hanteras för framtida investeringar.
Att diskussionen uppkommer är i sig inte så underligt eftersom det handlar om verksamheter som får sina intäkter från skatter samtidigt som det handlar om omsorg av personer som på olika sätt är utsatta i sin situation. Lägg därtill till att kunskapen om vad ägarformen riskkapital innebär inte är tillräckligt hög. Vi såg liknande diskussioner när de första privata vårdbolagen börsnoterades.
För branschens del handlar det om att fortsätta arbetet med att leverera god kvalitet och samtidigt öppet berätta om på vilket sätt denna skapas och vilket värde det skapar för brukare och anställda.
MARIE REINIUS
vd Svenska Riskkapitalföreningen
