Den kristdemokratiska valberedningens förslag är förvånansvärt. Att ensidigt ge allt åt Göran Hägglund och de som står upp för honom, samtidigt som man motar ut de som stödjer Mats Odell och inte ger dem ens ett lillfinger, är synnerligen oklokt.
I ödmjukhet borde någon av dem lyfta telefonluren och ringa sin gamle vän och begära ett personligt samtal.
Tomas Ander
På ledarplats i olika tidningar talas det nu om att KD är inne i den sista avgörande striden mellan ”förnyarna” (Göran Hägglund) och de ”konfessionella” (Mats Odell). Men alla som känner KD vet att en sådan beskrivning är oerhört förenklad och felaktig. Om KD över huvud taget skall ha en framtid i svensk politik kan det aldrig vara frågan om antingen eller. Det måste handla om både och. Förnyarna – som ofta är konfessionella – behöver de konfessionella – som ofta är förnyare.
Men ok. Låt oss använda denna förenklade uppdelning när vi nu fortsatt samtalar om KD:s kris.
Att försöka amputera partiet genom att frysa ut den ena eller den andra delen kan bara leda till katastrof.
Det var de konfessionella som en gång bildade KD. De har därför under alla åren utgjort kärnan. De har burit partiet och i praktiken utgjort basorganisationen. Förgrundsgestalterna vid bildandet var Pingstpastorn Lewi Pethrus och Prästen Birger Ekstedt. Ekstedt blev KD:s första partiledare vid bildandet 1964, och Pethrus blev vice ordförande.
I världens mest lästa bok, en bok som både Göran Hägglund och Mats Odell läst sedan barnsben, lärda därtill av varmt troende – konfessionella – föräldrar, där kan man läsa: ”Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra”.
Tyvärr håller kristdemokratin på att slitas sönder inifrån. Man är i färd med att ”göra slut på varandra”. Tonläget har på ett mycket olycksbådande sätt höjts väsentligt sedan valberedningens förslag presenterats.
Det de gamla kollegorna och mångåriga vännerna Göran Hägglund och Mats Odell nu skulle göra är att visa prov på statsmannaskap. I ödmjukhet borde någon av dem lyfta telefonluren och ringa sin gamle vän och begära ett personligt samtal. Tillsammans bör de komma överens om att lägga ner stridsyxorna, för partiets bästas skull. Hela situationen har blivit allt för infekterad. Båda är nu så nedsmittade av fraktionsstriden att ingen av dem på ett framgångsrikt kan ta tag i partiledarpinnen.
En kriskommission behöver tillsättas. Bäst vore att både Odell och Hägglund ingick i den. Ett tredje alternativ måste tas fram som kan ena partiet och läka såren.
I det utsatta läge KD befinner sig borde en fortsatt uppslitande fraktionsstrid inte vara att tänka på. Allt för stora värden står på spel.
Tyvärr måste valberedningen i hög utsträckning ställas till ansvar för detta höjda tonläge. Önskar man ett enat parti, där både ”konfessionella” och ”förnyare” skall känna sig hemma och ha en framtid, då kan man inte bara se till den ena sidans önskemål.
TOMAS ANDER
chefredaktör, nyhetstidningen Inblick
