Johan Alvehus

Att inbilla sig att det i denna typ av kvalificerade verksamheter går att konkurrera med låga kostnader utan att det går ut över kvaliteten ska man inte göra.

Johan Alvehus

Under den senaste tiden har privata aktörer inom vården kommit i skottlinjen. Äldreboenden håller inte den kvalitet som utlovats; chefer har hemliga bonussystem; marknaden lider av koncentration till ett fåtal aktörer. Det är lätt att ironisera över den förvåning som kommer till uttryck från beställarhåll: Med bestörtning inser de plötsligt att riskkapitalbolag hemmahörande i skatteparadis inte primärt är intresserade av kvalitetsfrågor utan av att tjäna pengar.

För en tid sedan kom SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) med rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”. En viktig slutsats var att de omfattande privatiseringar vi sett inom svensk välfärd inte har lett till den den svenska välfärdssektorn inte har lett till de förbättringar i termer av ökad kvalitet, ökad effektivitet och minskad byråkrati som man räknat med. Personligen är jag knappast förvånad.

Företagsekonomi är nämligen inte så svårt. Företag har, grovt sett, två saker att arbeta med för att gå med vinst: intäkter och kostnader. Att gå med vinst handlar om att ha högre intäkter än kostnader. Det finns med andra ord två sätt att gå med vinst: öka intäkterna eller minska kostnaderna.

De flesta företag arbetar med båda dessa variabler. För att öka intäkterna satsar man på exempelvis design, annonsering, produktutveckling, kvalitet och varumärken. På detta sätt vill företagen skapa en ökad efterfrågan på sina produkter eller tjänster. Man tar marknadsandelar från konkurrenter som tillhandahåller samma typ av produkter och tjänster, eller så lyckas man få kunderna att flytta sin konsumtion från en typ av produkt till en annan: Förra året en mössa, i år en upplevelse.

Man kan också arbeta med den andra sidan av ekvationen. Genom exempelvis effektiviseringar av arbetsprocesser och produktionsflöden, eller genom att lägga ut produktion till låglöneländer, minskar man sina kostnader. Ibland arbetar man med att skapa kostnadsmedvetenhet inom varje del av organisationen – Ikeas systematiska jakt på varje möjlig inbesparad slant är ett välkänt exempel. Men man vet också att varje kostnadssänkning kan drabba intäkterna. Att skära i kostnader på ett sådant sätt att det drabbar kvaliteten kan vara förödande.

Men hur ser det då ut inom privatiseringar av välfärdssystemet? På vilket sätt skapas vinster där? Kan äldreboenden på ett relevant sätt arbeta med kvalitets- och produktutveckling för att konkurrera om framtida kunder? Är det relevant att se det som att skolor konkurrerar om elever? Eller är det så att den ”marknad” som skapas är alltför begränsad – i demografi och geografi – för att det på ett relevant sätt ska gå att tala om konkurrens? Kanske är det rent av så att den produkt som levereras är för abstrakt för att vara funktionell som underlag för marknadsföring? Det är billigare att attrahera nya kunder genom att erbjuda vackra broschyrer och laptopdatorer än att satsa på osynlig personalutveckling.

I realiteten skapas vinsterna i välfärdssektorn genom att den andra sidan av ekvationen betonas: kostnadssidan. Det är genom att leverera tjänsten billigare som företagen konkurrerar med varandra, det är på det sättet som man vinner upphandlingar och det är så man genererar vinst. Att inbilla sig att det i denna typ av kvalificerade verksamheter går att konkurrera med låga kostnader utan att det går ut över kvaliteten ska man inte göra.

Företag som agerar på marknader där de kan påverka både intäkter och kostnader, och där det finns en tydlig koppling mellan kostnader och kvalitet, fungerar väl. Men när vi låter företag agera på låtsasmarknader, där kostnadsnedskärningar är det enda sättet att gå med vinst på kort sikt, är vi inne på en riskabel väg i välfärdsbyggandet.

JOHAN ALVEHUS

ekonomie doktor och arbetar som lektor på Institutionen för Service Management, Lunds universitet. Forskar bland annat om styrning av professionella organisationer.