Ett modernt samhälle ställer väsentligt högre krav på jämställdhet än vad regeringen hittills levererat.

Kristina Jonäng

Centerpartiet har haft en dubbel roll i svensk politik. Därför har det alltid funnits skäl att avfärda Centerpartiet. Samma ideal som en del avfärdar som otydlighet är i själva verket partiets främsta tillgång. Om tre månader ska Centerpartiet anta ett nytt ideprogram. Inom några veckor kommer partistyrelsen att lägga fram förslaget till stämman. Det finns skäl för partiledningen med partiledaren Annie Lööf i spetsen att fundera igenom hur partiets historiska rötter och ideal ska kunna förenas. Jag menar att möjligheterna är större än någonsin för Centerpartiet att ta revansch.

"Bönderna": Många av partiets ideal skulle kunna avfärdas som nischfrågor för allt färre landsbygdsväljare. Idag finns en uppgivenhet bland landsbygdsbefolkningen. Centerpartiet får klä skott för utflyttning, vikande skatteunderlag och utebliven regionalpolitik, eftersom vi sitter i ledande ställning just i de bygder där svårigheterna är som störst. Centerpartiet blir offer för förväntningarnas missnöje på landsbygden.

Samtidigt var det den fria bondeklassens agerande som lade grunden för industrialisering på 1800- talet och som ledde till att Sverige fick en världsledande position i fråga om välstånd på 1900- talet. När västvärlden nu genomgår en strukturomvandling är det inte otänkbart att det ekonomiska synsätt som var vägledande för den självägande svenske bonden, en slags småfolkskapitalism, återigen kommer att vara den förhärskande inom utvecklingsteori. En ny industrialiseringsvåg ska växa fram, ingen vet riktigt var eller hur. Om Centerpartiet är vilsna nu när landsbygdsbefolkningen definitivt har trängts tillbaka av industrisamhället kan partiet vara desto mer självsäkra när resterna av bondesamhället ska användas som bas för en ny strukturomvandling.

"Bråkstakarna": En del väljare kunde avfärda Centerpartiet som oansvariga bråkstakar under 80- och 90- talen. Det gällde exempelvis kärnkraften, EU- medlemskapet och Öresundsbron. Dessa frågor har också gjort att många tvivlat på partiets förmåga att regera. Partiet uppfattades som ultimativa i sina krav, som omöjliga att kompromissa med och okänsliga inför tanken att spräcka en borgerlig regering. På senare år har den bilden tunnats ut. Nu sitter Centerpartiet i sin andra regeringsperiod och betraktas som ett alltmer regeringsdugligt parti. En alltför lojal linje i Alliansregeringen anses vara en av orsakerna till partiets tillbakagång i valet 2010. Om en demokrati varaktigt ska bäras upp av flera partier och inte vara en tvåpartistat måste minst ett parti i varje regering ta på sig rollen som utmanaren, samhällskritikern eller bråkstaken om man så vill.

Brobyggarna: Centerpartiet har genom åren påtagit sig ett stort ansvar även utanför regeringen. När försvarsuppgörelser ska riggas och när pensionsöverenskommelser ska produceras har Centerpartiet sträckt ut handen över blockgränser och bortom tidigare politiska låsningar. Kritikerna har kallat partiet för otydliga, men när samma kritik har handlat om att Centerpartiet är ett särintresse är det i själva verket kritikerna som är otydliga. Anser man att partiet värnar ett särintresse på landsbygden eller anser man att partiet faktiskt utövar ett konstruktivt ledarskap som bygger broar medan andra partier hemfaller åt politiska låsningar?

Genom åren har Centerpartiet lyckats i olika grad med att förena sina ideal. Thorbjörn Fälldin bar på industripolitiska insikter och miljöpolitiska ambitioner som var svåra att förena i det korta perspektivet, men med åren har han fått allt mer rätt. Samhället har numera bekräftat hans tidiga insikter kring hållbar utveckling.

Karin Söder blev Sveriges första kvinnliga partiledare vilket säger något om partiets jämställdhetstraditioner. Karin Söder var även en av världens första kvinnliga utrikesministrar och stärkte partiets roll i utrikespolitiken. Som socialminister stärkte hon partiets position inom socialpolitiken, som gör att vi bland annat innehar ordförandeposten i socialutskottet.

Olof Johansson kan kanske uppfattas som mer bråkstake än brobyggare. Många minns att han var energiminister under Thorbjörn Fälldin och att han hoppade av regeringen på 90-talet på grund av Öresundsbron. Men Olof Johansson agerade främst brobyggare i meningen att han tog ansvar för saneringen av svensk ekonomi när Anne Wibble och Carl Bildt inte orkade. Olof Johansson var den partiledare som på allvar öppnade dörren för en reformering av arbetsrätten. Den som är brobyggare får vänja sig vid att i vissa kretsar bli betraktad som bråkstake, det ligger i sakens natur.

Lennart Daleus blev aldrig partiledare i hela Centerpartiet och avgick efter kort tid. Samtidigt var han bärare av en ny generation miljöengagerade centerpartister som idag är en självklar del av partiets arbete. Under Maud Olofssons period som partiledare stärkte partiet sin regeringsduglighet och ökade förtroendet bland entreprenörerna, småföretagarna och inte minst bland företag ledda av kvinnor.

Annie Lööf har en historisk chans att knyta ihop säcken och leda partiet mot 2020-talet. Men det förutsätter att vi har förmåga att fortsätta vara både bråkstake och brobyggare i det dagliga arbetet. På ytan kan det uppfattas som otydlighet, men här finns partiets själ. Det är utmärkt att partiets ideprogram innehåller tydliga krav på fri invandring. Öppenhet mot omvärlden är förutsättningen för att den självägande bonden ska få avsättning för sina produkter. Men samme bonde behöver möta ett nationellt ramverk, det vill säga en struktur för innovationer, tillämpad forskning och ytterst helt nya system för att möta entreprenörerna. Ett modernt samhälle ställer också väsentligt högre krav på jämställdhet än vad regeringen hittills levererat. Det är å ena sidan inom jämställdhet och å andra sidan inom regional tillväxt som Centerpartiet ska vara bråkstake och ta fajten både inom och utanför alliansregeringen framöver.

KRISTINA JONÄNG (C)

ledamot av partistyrelsen