Båda presidentkandidaterna har varit tydliga i att de aldrig accepterar ett Iran med kärnvapen.

Jan Hallenberg

Under hösten 2002 debatterade vi som sysslar med USA:s utrikespolitik intensivt om USA skulle invadera Irak. Jag tillhörde då dem som tyvärr hade rätt om att kriget skulle börja i mars 2003.

Hösten 2012 finns ett nytt tänkbart krigsscenario, som denna gång gäller USA och Iran. Sedan det 2002 avslöjades att Iran bedrivit ett kärnenergiprogram i mer än 15 år utan att informera det internationella atomenergiorganet IAEA om detta – vilket Iran var skyldigt att göra enligt det icke-spridningsavtal som landet skrivit under – har frågan om Iran och dess kärnenergiprogram varit på den internationella agendan. USA och Israel fruktar att Iran är på väg att utveckla kapacitet för att bygga kärnvapen. Båda har hotat med militär flygattack mot Iran om inte Teheran böjer sig för kraven på större öppenhet. Troligen kommer frågan om USA skall använda militära flyganfall för att stoppa Irans agerande att avgöras under 2013. Frågan har explicit diskuterats också under presidentvalskampanjen.

USA:s relationer till Israel har varit en av de frågor där Mitt Romney har angripit president Obama. Eftersom Obama trots att han är sittande president är en relativt svag presidentkandidat har han känt sig tvungen att successivt närma sig Israel vad gäller det upplevda hotet från Iran. Det har gått så långt att Obama lovat att inte under några förhållanden acceptera att Iran skaffar sig kärnvapen. Romney har haft samma linje, samtidigt som han positionerat sig tydligt som en ännu starkare allierad till Israel än vad Obama varit.

Enligt den logik som alltjämt driver den militära supermakten USA kan en sådan stat alltid använda sig av militärt våld för att hantera ett säkerhetspolitiskt problem som betraktas som omöjligt att tillfredsställande hantera på annat vis. Dit har nu frågan om Irans kärnprogram nått i USA:s presidentpolitik.

Dagens situation skiljer sig väsentligt ifrån den 2002 från USA-presidentens perspektiv. Inget tyder på en markinvasion denna gång. Båda presidentkandidaterna har klargjort att militära medel kan användas för att hantera Iran-problematiken och de militära medlen är flyganfall, med hjälp av attackplan, bombplan och kryssningsmissiler. I flera scenarier har amerikanska experter tagit fram hur ett sådant anfall skulle kunna gå till: oerhört omfattande, användande alla de tre nämnda vapensystemen och varande upp till 10–14 dagar. Flyganfallen skulle allvarligt skada många iranska anläggningar som hör till kärnprogrammet. De skulle samtidigt döda tusentals, kanske tiotusentals människor i Iran, som arbetar i, eller vaktar, dessa anläggningar. Det kan inte uteslutas att utländska medborgare som arbetar vid dessa anläggningar också riskerar att dödas. Tveklöst påverkar medvetenheten om vilken förödelse ett sådant militärt angrepp skulle medföra USA:s beslutskalkyl när landets president slutgiltigt avgör om det blir en attack.

Faktum att iranierna upprepade gånger hotat med att varje militär attack mot deras land kommer att mötas av ett antal militära motattacker talar också emot. Iran nämner attacker direkt mot Israel och att blockera Hormuzsundet, där stora mängder olja dagligen passerar. Iran antyder också att med landet lierade grupperingar i Mellanöstern skulle attackera amerikanska intressen i regionen genom terrordåd. Det finns också risker för ökad instabilitet i flera länder i Irans närhet, som Irak, Saudiarabien och det redan konfliktdrabbade Syrien.

Å andra sidan talar ett par faktorer starkt för en attack. Den viktigaste är båda kandidaternas upprepade uppfattning att de aldrig kommer att acceptera ett Iran med kärnvapen och att de båda förbehåller sig rätten att med militära medel förhindra detta.

En andra faktor som talar för en militär attack mot Iran är att Israel känner sig existentiellt hotat av en regim vars president säger att Israel bör utplånas, en regim som dessutom, enligt många israelers övertygelse, verkligen skaffar sig kärnvapen. Den israeliska regeringen diskuterar löpande ”hotet från Iran” med Washington. Sannolikt finns en överenskommelse mellan länderna om att avgörandet i frågan flyttats till efter det att den nye/omvalde presidenten installerats den 20 januari 2013.

Under första halvan av 2013 kommer frågan att komma högst upp på USA:s säkerhetspolitiska agenda igen. Risken för ett amerikanskt flyganfall är reell. Den rimligaste möjligheten att undvika en sådan flygattack är att Iran kompromissar, till skillnad från undanflykterna hittills. Sannolikheten för en sådan kompromiss är inte särskilt stor.

Det är omöjligt att precist förutsäga vad som kommer att hända, men faktum att båda presidentkandidaterna varit så tydliga i att de aldrig accepterar ett Iran med kärnvapen gör att den säkerhetspolitiska logik som alltjämt styr den militära supermakten USA leder till att risken för en militär konflikt är betydande under 2013 oavsett vem som blir president.

JAN HALLENBERG

professor i statsvetenskap, Försvarshögskolan