et har aldrig varit så många kvinnor i riksdagen som nu. Samtidigt har skillnaderna mellan vilka frågor kvinnliga och manliga politiker driver minskat. Valet 2010 kan ändå bli ett tillfälle då polariseringar mellan könen ställs på sin spets.
Det finns betydande åsiktsskillnader mellan kvinnliga och manliga väljare och de senaste mätningarna av partiopinionen visar ett nytt könsgap som håller på att bli stabilt. Sverigedemokraterna har en idel manlig väljarkår medan Miljöpartiet stöds av kvinnor.
Göteborgs universitet har under lång tid gjort riksdagsundersökningar. Genom dessa går det att följa könsskillnader i politikernas arbete. En av de mest markanta förändringar som ägt rum är att kvinnor och män i riksdagen närmat sig varandra när det gäller vilka prioriteringar de gör i sitt politiska arbete. Under 80- och 90-talet var området social välfärd en verklig vattendelare mellan könen: oavsett partitillhörighet, ålder eller riksdagserfarenhet var det en betydligt högre andel kvinnor än män i riksdagen som uppgav detta som ett viktigt område.
Idag är mönstret mer komplext. Social välfärd har till exempel inte längre någon särställning som högt prioriterad fråga bland yngre kvinnliga politiker. Även när det gäller väljarnas viktiga frågor har kvinnor och män närmat sig varandra under de senaste decennierna.
Under 80- och 90-talet var frågor om sysselsättning och ekonomi bland de allra viktigaste när manliga väljare tog ställning till sitt partival. Bland kvinnliga väljare låg socialpolitik och familjepolitik i topp. Idag är sysselsättning och socialpolitik de allra högst prioriterade frågorna både bland kvinnor och män.
Jag vill dock peka på två sakfrågor där minskade könsskillnader i riksdagen inte har sin motsvarighet i minskade könsskillnader bland väljarna. Det gäller inställningen till ett förslag om att förbjuda alla former av pornografi och ett förslag om att införa sextimmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande.
1985 var det 60 procent bland kvinnor och 29 procent bland män i riksdagen som var för ett förslag om att förbjuda alla former av pornografi. År 2006 var motsvarande siffror 50 procent bland kvinnor och 23 procent bland män. När det gäller frågan om sextimmars arbetsdag visar resultaten att år 1985 var det 65 procent bland kvinnor och 38 procent bland män i riksdagen som var för det förslaget. År 2006 var motsvarande siffror 24 procent bland kvinnor och 13 procent bland män. Det är i frågan om sextimmarsdag som den största utjämningen skett och förändringen beror i första hand på en kraftig nedgång i stödet bland kvinnliga riksdagsledamöter.
Med stigande arbetslöshet har frågan om arbetstidsförkortning dött sotdöden bland partieliter, men den har kvar sin sprängkraft bland väljare. Detta är ett tecken på att polariseringar mellan könen fortsätter att vara aktuella.
År 1985 var 71 procent bland kvinnliga väljare, och 54 procent bland manliga väljare, för ett förslag om att införa sextimmars arbetsdag. År 2006 var 64 procent bland kvinnliga väljare och 43 procent bland manliga väljare för förslaget. Skillnaden mellan kvinnliga och manliga väljare har med andra ord ökat istället för att minska. Motsvarande resultat finns även när det gäller frågan om att förbjuda alla former av pornografi.
Det finns en risk att man blir fart blind om man i för stor utsträckning fokuserar på vad som händer på politikens elitnivå, i riksdag och regering. Det är lätt att slå sig för bröstet och ta utjämningar mellan könen som ett ytterligare tecken på världens mest jämställda land. Man ska ta signaler från kvinnliga väljare på allvar.
Även om det är fler män än någonsin som tar ut föräldraledighet är detta fortfarande ett område där kvinnor gör den största insatsen. Att en majoritet av kvinnliga väljare är positivt inställda till ett förslag om sextimmars arbetsdag kan ses som ett uttryck för att ”livspusslet” fortfarande är svårt att få ihop. Inställningen till pornografi kan på motsvarande sätt ses som ett uttryck för att trots ökade satsningar på att bekämpa sexualiserat våld så är detta en del av kvinnors vardag.
Kvinnor i riksdagen står fortfarande kvinnliga väljare mer nära än vad män i riksdagen gör i dessa frågor, men opinionsutvecklingen i riksdagen har inte gått i de kvinnliga väljarnas riktning. En svekdebatt kan stå för dörren om inte frågor om jämställdhet kommer högt upp på dagordningen i valet 2010. För kvinnliga väljare är det knappast tillräckligt att få höra att det aldrig varit så många kvinnor på toppositioner som nu. De vill se förslag som kan förbättra deras situation.
Könsgapet i partiopinionen, med SD som ett manligt parti och MP som ett kvinnligt, är särskilt tydligt bland yngre väljare. Det, om något, borde väcka till eftertanke om hur en modern jämställdhetspolitik kan utformas.
LENA WÄNGNERUD
docent i statsvetenskap, Göteborgs universitet, gästforskare vid University of California, Berkeley
