”Privat tro ska respekteras”, menar Christer Sturmark och styrelsen. Men vem behöver respektera en tro man aldrig möter? Om människors tro förvisas till privata rum kan den aldrig kritiseras och dess konsekvenser för andra människor blir inte kända. Erfarenheterna av religiösa grupper som döljer sitt uttryck förskräcker, till exempel församlingen i Knutby. Med ett sådant förhållningssätt ser jag allvarliga risker framför allt för barn i familjer där religiösa uttryck kan få allvarliga konsekvenser. För mig är det tydligt att Humanisterna utgår från att alla religiösa uppfattningar alltid får sådana konsekvenser, eftersom man strävar efter att inga religiösa yttringar ska få förekomma i samhället. Det är en föraktfull och arrogant inställning och den är jag är kritisk till.

Ett mer sekulariserat samhälle än det svenska går inte att finna. Det befinner sig mitt i en postkristen patriarkal kulturtradition, men samhället förändras med människor från hela världen som kommer hit med nya, annorlunda uppfattningar. I ett samhälle med en sekulär stat ska olika trosuppfattningar och livsåskådningar kunna finnas, synas och mötas. Ett helt sekulärt samhälle är däremot något helt annat. Där tillåts inte människor att uttrycka sina religiösa uppfattningar, det är också en sorts förtryck som står i direkt motsats till de mänskliga rättigheterna.

I grunden ligger frågan om Humanisterna respekterar Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Enligt den har var och en frihet att utöva och uttrycka sin religion. Texten skrevs efter andra världskriget, efter en mörk period i Europas historia när troende människor – den gången judar – först förlöjligades och sedan förföljdes. En sådan syn på religion som Humanisterna alltför ofta ger uttryck för, riskerar att stödja mörka krafter i samhället i en tid när särskilt muslimer förföljs för sin tro.

Vid flera tillfällen har jag träffat unga humanister som visat stort hjärta och ett fantastiskt engagemang. Särskilt på Bokmässan och i arbetet med Humanisternas livssynsläger, alternativet till den kristna konfirmationen. Jag skulle önska att förbundet förmått ta in de unga i förbundets styrelser i större utsträckning. Flera unga humanister har också öppet kritiserat förbundet för en aggressiv och intolerant attityd. Humanisterna skulle må bra av att ta dessa ungdomars engagemang på allvar.

Humanisternas argument om att inte favorisera kristendomen i religionsundervisningen delar jag absolut. Men att som Sturmark i debatten mot Björklund inledningsvis avfärda sin motståndare med att han tänker fel är inte rätt attityd för en humanist oavsett vem man möter. Det kanske duger för en riksdagskandidat för Folkpartiet som Sturmark också är, men för en humanist är det inte rätt attityd.

Föraktet mot troende människor har jag mött under flera år i Humanisterna. Nu kommer det dessutom från ledande företrädare med uttalat stöd från distriktsstyrelsemedlemmar och en ledamot av förbundsstyrelsen. Det befäster min bild av att Humanisterna inte står upp för sina egna grundprinciper om tolerans och respekt, som Sturmark och styrelsen själva skriver om.

I ett förbund som hävdar humanistiska grundprinciper måste tolerans och medmänsklighet vara utgångspunkten. Jag vill se ett intresse för hur våra medmänniskor tänker. Jag vill se flera unga i förbundet. Jag vill se mer socialt engagemang och initiativ till dialog med oliktänkande. Istället frodas en självgodhet och en föraktfull attityd bland Humanister som jag finner allt annat än humanistisk. Därför är jag inte längre medlem i Humanisterna.

MALIN JONASON

förskollärare och humanist