Strider utanför staden Ajdabiya. De allierade länderna har utan tvekan tagit ställning i ett inbördeskrig, samtidigt råder förvirring kring vad slutmålet är, skriver Svante Cornell.
Foto: Anja Niedringhaus/AP
Den FN-sanktionerade operationen mot Gaddafis regim tyder på Europas ökade vilja att främja säkerheten i sitt närområde. Samtidigt är frågetecknen många. Medan FN gett aktionerna legitimitet, bör det inte förväxlas med en strategi. Målet med operationen är oklart, samtidigt som den internationella konsensus som funnits är ytterst bräcklig.
Flygförbudszonen i Libyen och dess snabba tillämpning var ett välkommet besked. Europas och USA:s trovärdighet hade skadats allvarligt om Gaddafi getts grönt ljus att fortsätta den systematiska våldsanvändningen mot civila några tiotals mil från EU:s och Natos kust. Icke desto mindre finns flera orosmoln på horisonten.
Det mest allvarliga problemet är att operationens målsättning är otydlig. De deltagande länderna har utan tvekan tagit ställning i ett inbördeskrig, och befinner sig i krig med Gaddafiregimen. Samtidigt råder förvirring kring vad slutmålet är.
Å ena sidan lovar västliga ledare dyrt att syftet inte är att kullkasta Gaddafis regim; samtidigt är de lika tydliga med att Gaddafi måste gå. Flyg och långdistansrobotar kan troligen hindra Gaddafi från att besegra oppositionen, men kommer de att tvinga honom från makten?
Gaddafis vilja att använda mänskliga sköldar kring centrala byggnader i Tripoli har redan skapat svåra avvägningar för västlig militär.
Avsaknaden av en tydlig strategi vittnar om antagandet att kriget blir kort, och att regimen snart faller: Obama sade nyligen att den amerikanska insatsen kommer att vara ”dagar, inte veckor”. Men vad bygger antagandet på? I själva verket kan Libyen mycket väl vara på väg att delas in i zoner som kontrolleras av Gaddafi respektive oppositionen. Om en sådan uppdelning visar sig bestående kan den västliga strategin snart visa sig otillräcklig. Som USA:s överbefälhavare Mike Mullen själv sade kommer ”omständigheterna driva var detta slutar.”
De deltagande länderna har utan tvekan tagit ställning i ett inbördeskrig.
Svante Cornell
En därtill nära kopplad fråga är vilka de rebeller egentligen är som vi så tydligt tagit ställning för. Västs engagemang för dessa rebeller ska inte underskattas, eftersom vi både hjälper rebellerna att ta kontroll över konfiskerade libyska tillgångar, och i praktiken att få tillgång till vapen. Men vi vet mycket lite om dem. Vissa är säkert tvättäkta demokrater, men tydligt är att många drivs av lojalitet till klaner och regionala grupper som missgynnats av Gaddafi. Oppositionen är knappast en sammanhållen enhet.
Om oppositionen emellertid skulle lyckas ta makten ställs frågan hur en eventuell blodig vedergällning mot de civila som varit lojala med Gaddafi kan hindras. Här är läxorna från Kosovo och Afghanistan relevanta för hur svårstyrda lokala allierade kan vara. Trots Natos uppmaningar om återhållsamhet bedrev Kosovos befrielsearmé UCK 1999 en etnisk rensning mot Kosovos serber; två år senare trotsade den afghanska Nordalliansen USA:s vädjan att de inte skulle gå in i Kabul vid talibanernas fall. Utan väpnade krafter på marken är vår förmåga att förhindra en sådan utveckling minimal.
Utsikterna för att ett demokratiskt styrelseskick sedan skulle utvecklas är vidare högst tveksamma – med mindre än att omvärlden genomför en storskalig insats för fredsbevarande och statsbyggnad.
I denna kontext bådar de stora slitningar som redan finns inom både EU och Nato illa. Obama-administrationen är delad: Utrikesminister Hillary Clinton har varit drivande, givet minnena från Balkan på 1990-talet, då oviljan att ingripa ledde till det storskaliga etniska våldet i Bosnien. Pentagon har däremot varit starkt emot en insats, medan Obama själv vacklat igenom hela krisen i Mellanöstern.
Medan USA:s militära kapacitet är central för insatsen, är avsaknaden av amerikanskt ledarskap ett av krisens tydligaste kännetecken. Europas interna slitningar har inte heller imponerat.
Både Tyskland och EU:s utrikeschef Catherine Ashton var emot hela tanken på en flygförbudszon. När operationen väl kom igång saknades en tydlig kommandostruktur. När USA ville lämna över ansvaret var det enbart efter dramatik och bittra gräl som Nato förmådde ta över ledningen. Frankrike ville behålla ledningsansvaret, medan Turkiet – Natos största militärmakt efter USA – misstänkte sina allierade för att genomföra en imperialistisk agenda att ta kontroll över Libyens naturtillgångar. Frågan kvarstår hur hållbar Natos konsensus är om operationen inte utvecklas enligt planerna.
Aktionen mot Gaddafiregimen är lovvärd, men bräcklig. Mycket hänger på att kriget blir kort, och att koalitionen lyckas styra händelseutvecklingen. Om detta inte är avgjort på några veckor kan den bristfälliga enigheten inom EU och Nato komma att prövas till bristningsgränsen. Redan i dag är det emellertid tydligt att Europas förmåga att agera som en säkerhetspolitisk aktör lämnar mycket övrigt att önska.
SVANTE CORNELL
direktör vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik
