Utländsk militär närvaro i Afghanistan kräver ständig tillförsel av förnödenheter. Det handlar inte enbart om militärfordon, vapen och ammunition utan även om kläder, datorer, sängar och mat. Eftersom Afghanistan ligger inklämt mellan andra länder måste transporterna ske via annat land. Hittills har USA förlitat sig på sin bundsförvant Pakistan och använt den östra vägen till Afghanistan från Peshawar över Khyberpasset som den viktigaste transportvägen, en så kallad MRS, Main Supply Road.

Inte enbart militära utan även humanitära transporter från Pakistan till Afghanistan har utsatts för fler och fler bakhåll och förråden för attentat. De pakistanska talibanerna har under åren som kriget koncentrerats till Afghanistan (sedan 2001) blivit bättre organiserade, utvecklat sin taktik och blivit militärt starkare.

När de tog över Swatdalen och drog sig söderut för att i våras till slut vara enbart några mil från huvudstaden Islamabad såg sig den pakistanska militären tvungen att agera. Striderna har varit häftiga och många byar ligger i ruiner. Två miljoner människor tvingades på flykt, hittills är det få som vill återvända hem.

Hela området med Peshawar som centralort är fortsatt otryggt. Strider mellan den pakistanska armén och pakistanska talibaner fortsätter samtidigt som amerikanska pilotlösa spionplan riktar missiler mot misstänkta taliban- och al Qaidaläger i Pakistan.

Även oskyldiga civila dödas i attackerna vilket göder hatet mot den amerikanska militären. Motståndet tycks skapa nya allianser mellan grupper som tidigare internt slogs om makten inom de pakistanska talibanleden och al-Qaida.

USA: s president Barack Obama verkar hålla fast vid sin övertygelse om att fler amerikanska trupper är nödvändiga i Afghanistan. Även de Isaf-trupper som är i Afghanistan på FN-uppdrag, som de svenska, ökar sin närvaro.

Med ökad utländsk militär närvaro i Afghanistan krävs mer tillförsel av förnödenheter. De kan inte längre transporteras den östra vägen via Peshawar.

Istället ökar transporterna norrifrån, samma väg som dåvarande Sovjetunionen använde sig av för att landvägen tillföra resurser till Afghanistan. Termez i södra Uzbekistan är nu, precis som då, en livlina för militären.

Här landar planen och sedan rullar konvojerna söderut över Amufloden till Afghanistan via Mazar-i-Sharif vidare över Salangpasset mot Kabul och övriga delar av landet. En ny väg i nord-sydlig riktning byggs även genom Bamyan, en provins i centrala Afghanistan med ett relativt fredfullt liv efter talibanernas fall.

USA hade även förhandlat med Kirgizistan om att utnyttja flygplatser för militära transporter. Kirgizistan sa upp avtalet, men har nu gått med på tranporter av allt annat än vapen.

Militära förnödenheter som transporteras i konvojer är inte enbart militära mål. Här finns pengar att tjäna. Den lukrativa narkotikamarknaden och andra kriminella gäng har alltid verkat i skuggan av militär och motståndsgrupper i Afghanistan.

Det finns en basar i centrala Kabul där man kan köpa mycket av det som utländsk militär får ditsänt: under Sovjet-ockupationen kallades den i folkmun för Brezjnev-basaren och sedan Bush-basaren…

De svenska soldaterna som ingår i Isaf är stationerade strax utanför Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Deras bevakningsområde är hela Balkh-provinsen. Här går nu den viktigaste vägen för tillförsel av förnödenheter till amerikansk militär i Afghanistan.

Konflikten i Pakistan kommer inom överskådlig framtid inte att avta, tvärtom. Den vägen till Afghanistan fungerar inte som MSR. De flesta människor i Afghanistan känner inte till skillnaden mellan de amerikanska militärernas uppdrag i Afghanistan och de FN-ledda.

Avskyn mot USA:s krig i Afghanistan gror i takt med att många oskyldiga civila dödas i attackerna och människor får sina hem förstörda. Det hatet bland allmänheten, inte enbart talibaner, spiller över på andra utländska militärer.

Inledningsvis hade Isaf och de svenska trupperna ett högt förtroende bland befolkningen, vilket de inte längre kan räkna med. Man behöver stödet och skyddet av civilbefolkningen för att göra en vettig insats i Afghanistan.

Det är högst sannolikt att attackerna och bakhållen mot de militära – och även civila-konvojerna kommer att öka i norra Afghanistan. De svenska militärerna utsätts för hotbilder de hittills varit förskonade från.

Bepansrade fordon och skyddsvästar hjälper inte alltid mot kidnappningar, rån, mord, granatkastare, hemmagjorda sprängladdningar och självmordsbombare. Är de svenska militärerna förberedda på det? Hur då?

Och är människor i Sverige förberedda på att se fler svenska förluster i Afghanistan? Här vilar ett tungt politiskt ansvar på den svenska regeringen.

NINA HJELMGREN

journalist och författare till två böcker om Afghanistan, har bevakat regionen sedan 1996.