Sveriges riksdag riskerar att rösta bort sig själv när ledamöterna den 20 november tar ställning till ett vilande grundlagsförslag, som i praktiken ger hela makten till EU. Statsvetaren
Agne Gustafsson uppmanar riksdagsmännen att göra revolt och rösta emot partilinjerna.

En fråga som kom bort i årets valrörelse - för vilket de flesta partierna har huvudansvaret - var de vilande grundlagsförslag, som den nyvalda riksdagen den 20 november ska säga definitivt ja eller nej till.
De vilande grundlagsförslagen berör viktiga ändringar i regeringsformen (prop 2001/02:72). Det gäller om riksdagen ska kunna godkänna internationella fördrag som ännu inte är färdigförhandlade samt om överlåtelse av beslutanderätt till EU inom ramen för hela EU:s verksamhet, även avseende utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsfrågor.

Dessa ändringar handlar om de rättssäkerhetsfrågor, som ägnats stor uppmärksamhet och oro i samband med terroristbekämpningen och FN:s och EU:s sanktionslistor.
Det handlar också om den svenska riksdagen fortfarande skall vara svenska folkets främsta företrädare, en hörnsten i den nya parlamentariska författningen.
Inför anslutningen till EU 1995 markerades från den dåvarande borgerliga regeringen med instämmande av den socialdemokratiska oppositionen att en anslutning till EU huvudsakligen handlade om samarbete mellan suveräna stater. Överstatliga beslut skulle bara kunna ske inom ramen för den s k första pelaren om den inre marknaden, jordbrukspolitiken, handelspolitiken m m.

Antas grundlagsändringarna den 20 november blir det fritt fram för EU-rätten att ta över svensk lag och grundlag över hela fältet.
Undantaget i lagtexten (RF 10:5) om att överlåtelse inte får ske beträffande principerna för statsskicket är ett konstitutionellt fikonlöv som inte har något substantiellt värde. Detta uttalande är för övrigt ingen rättslig nyhet, då det redan framgår av KU:s betänkande om grundlagsändringen.

Alla bedyranden i proposition och utskottsutlåtande om att de aktuella grundlagsändringarna bara innebär möjlighet till överlåtelse och inte är några konkreta förslag i sak, faller platt till marken.
Inför man en möjlighet måste man väl räkna med att den också ska kunna tillämpas!
EU:s överstatliga kompetensutvidgning i smått som i stort har gått med rasande fart jämfört med läget vid Sveriges anslutning 1995. Större delen av besluten i EU:s ministerråd fattas numera med majoritetsbeslut, och medlemsstaternas vetorätt blir med Nicefördraget än mer en chimär.
I samband med konventet om en ny konstitution för EU har betonats de nationella parlamentens ställning och stora värde liksom EU:s demokratiska förankring hos medborgarna.
Den svenska regeringens främsta företrädare har bedyrat, att Sverige inte kommer att medverka till bildandet av något Europas Förenta Stater. Sådana bedyranden har vi hört förut.

Våra politiska ledare säger ett och gör ett annat. Och nu är vi där igen. EU-konventets president Valéry Giscard d'Estaing har högtidligen föreslagit EU:s namnändring till Europas Förenta Stater.
Vi får räkna med att den nuvarande svenska regeringen, om än med vissa lama verbala protester, även nu kommer att svälja namnändringen med allt vad den innebär, på samma sätt som man nyligen accepterat en permanentning av EU:s allmänt fördömda jordbrukspolitik, trots alla tidigare bedyranden att den "vansinniga" jordbrukspolitiken måste ändras i och med EU:s utvidgning!

Det är därför viktigt att den nyvalda riksdagen nu tar sitt ansvar och fäller de vilande grundlagsförslagen om ändringar i regeringsformen.
En tredjedel av riksdagsledamöterna den 20 november är nyvalda och har inte något ansvar för riksdagens första beslut. De ska ha möjlighet att revoltera, så är författningens mening. En revolt från ledamöternas sida är desto lättare, då ett nej till de vilande grundlagsförslagen inte medför några hinder för det nuvarande samarbetet i EU.

Pudelns kärna är att regeringen med sin EU-fixerade statsminister i spetsen vill i förväg göra nödvändiga ändringar av den svenska grundlagen för att få öppet mandat vid regeringskonferensen 2004 att medverka till de konstitutionella ändringar, som den förestående utvidgningen kan komma att kräva, till och med bildandet av Europas Förenta Stater. Sverige får inte vara bromskloss utan skall fortfarande vara bäst i klassen!

En springande punkt är den relativt unika svenska modellen för grundlagsändringar med krav på dubbla riksdagsbeslut och val till riksdagen däremellan i stället för kvalificerad majoritet av EN riksdag. Enligt regeringens resonemang kan detta komma att vålla en lång försening av EU:s reformering. Därför måste den svenska grundlagen ändras profylaktiskt. De svenska kanonerna desarmeras före bataljen.
Det framgår av propositionen och KU:s betänkande (KU 2001/02:18 s 39 f) att man trots allt inte säkert vet om regeringskonferensen 2004 kommer att medföra behov av de grundlagsändringar som nu hetsas fram.
Förre vice statsminister Lena Hjelm-Wallén framhöll detta i P 1:s lördagsintervju den 9 februari 2002. De föreslagna grundlagsändringarna var enligt henne egentligen inte nödvändiga, "men juristerna ville ha dem". Är det "juristerna" som innehar regeringsmakten i en parlamentarisk demokrati?

De vilande förslagen till profylaktiska grundlagsändringar är en förolämpning mot den svenska riksdagen, svenska folket och författningen!

Agne Gustafsson
universitetslektor em i statsvetenskap
Lund