Inflationen har stigit kraftigt och är på den högsta nivån sedan mitten av 1990-talet. Att inflationen är hög beror främst men inte enbart på att världsmarknadspriserna på energi och livsmedel ökat kraftigt.

Förändringar i relativpriser, till exempel när priserna på livsmedel och energi stiger i förhållande till priset på bilar och datorer, kan och ska centralbanker inte motverka. Det har Riksbanken varit mycket tydlig med.

Vår uppgift är att förhindra att prisuppgångar på vissa varor sprider sig så att vi får en allmän prisuppgång, det vill säga en för hög inflation. Målet är att inflationen ska utvecklas stabilt kring 2 procent.

Ingemar Bengtsson redogör helt korrekt i sitt inlägg på SvD Brännpunkt igår för skillnaden mellan inflation och förändringar i relativpriser. Men Bengtssons uppfattning, att Riksbanken har höjt räntan under våren för att motverka relativprisförändringar, stämmer inte.

Sedan förra hösten har de svenska priserna på livsmedel och energi ökat snabbt. Uppgången i dessa priser speglar i huvudsak den snabba prisökningen på världsmarknaden.

Detta är exempel på relativprisförändringar som penningpolitiken inte kan motverka.

Vad vi däremot kan göra är att förhindra att dessa prisökningar sprider sig till en allmän prisuppgång och därmed för hög inflation.

För Riksbanken och andra centralbanker med inflationsmål gäller det att se till att snabbt stigande priser på energi och livsmedel inte sprids till löner, andra priser och inflationsförväntningar och därmed får varaktigt fäste.

Riksbankens uppgift är att se till att inflationen är stabil kring vårt mål på 2 procent. När vi sätter räntan blickar vi framåt ett par år bland annat just för att fånga den allmänna prisutvecklingen, då kortsiktiga prisförändringar och relativprisförändringar klingat av.

Våra inflationsbedömningar under våren har visat att räntan behövt höjas gradvis för att inflationen ska komma tillbaka till målet på 2 procent på ett par års sikt.

STEFAN INGVES, riksbankchef

IRMA ROSENBERG, förste vice riksbankschef