Carina Lindfelt från Svenskt Näringsliv hävdar i en artikel på Brännpunkt 18/10 att turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd hindrar företagens jämställdhetsarbete. Hon framställer det som näst intill kvinnodiskriminering att nedskärningar på ett antal företag har resulterat i att det mest är kvinnor som har fått gå.

Men vad beror det på? Jo, att det är mest kvinnor som har anställts på senare tid. Vilket i sin tur beror på att många företag har valt att tillämpa positiv särbehandling av kvinnor. Detta är samma sak som mansdiskriminering. I riktade satsningar på kvinnor har män som grupp valts bort, enbart på basis av kön. Det är djupt orättvist.

Carina Lindfelt bekräftar själv mansdiskrimineringen i sin debattartikel. Hon skriver att många företag ”har medvetet och strategiskt satsat på att rekrytera kvinnor [...].”

När kvinnor först medvetet gynnas på mäns bekostnad är det alltså naturligt och bra, menar hon. Men om sedan personalen måste reduceras så tycker hon det är fel att tillämpa jämställda uppsägningar.

För principen ”sist in, först ut” är ju fullständigt jämställd. Den behandlar könen helt lika, vilket är definitionen på jämställdhet. Hur kan då Lindfelt få det till att denna jämställdhet i själva verket är orättvis mot kvinnor? Därmed framställer hon ju frånvaro av positiv särbehandling av kvinnor som diskriminering av kvinnor.

Mina tankar går till George Orwells nyspråk. ”Krig är fred”. ”Frihet är slaveri”. ”Likabehandling är kvinnodiskriminering”. Det är märkligt hur sjukt debattklimatet på genusområdet har blivit i Sverige.

Problemets kärna är en missuppfattning av vad jämställdhet är. Många tror numera att jämställdhet är att det finns lika många personer av vardera könet i samhällets alla vinklar och vrår. Medan jämställdhet egentligen är samma rättigheter och skyldigheter för könen. Sedan får utfallet bli vad det blir.

PÄR STRÖM

debattör, författare till boken Sex feministiska myter, driver bloggen GenusNytt