Vårdnadsbidraget har blivit en fälla för både barn och kvinnor. Antalet ansökningar om vårdnadsbidrag kan direkt kopplas till föräldrarnas socioekonomiska status. Förskolan subventioneras bland annat för att den är en pedagogisk verksamhet som utvecklar barnens sociala förmåga.
Att skattepengar används till att hålla barn borta från förskolan är därför en utveckling i helt fel riktning. Vårdnadsbidraget bidrar till att barn i utsatta familjer kommer att få det ännu svårare i samhället. Alla barn har inte längre samma rätt till barnomsorg av god kvalité vilket strider mot Barnkonventionen. Detta tycks socialminister Göran Hägglund ha missat helt.
Kristdemokraterna skyr inga medel för att rättfärdiga sin barn- och kvinnofientliga politik (Brännpunkt 28/4). Sifo-undersökningen som KD hänvisar till visar i själva verket att det bara är en tredjedel av de tillfrågade som anser att vårdnadsbidrag ska vara obligatoriskt. KD:s sätt att redovisa svaren är oetiskt och det kallas att ljuga med statistik.
Hägglund säger sig vara för jämställdhet men regeringens vårdnadsbidrag har fått motsatt effekt då det främst är kvinnor som tar ut bidraget och ofta i brist på ett vanligt arbete. Bidraget går inte att försörja sig på och ger inga pensionspoäng. Denna ”gift dig rikt politik” är ett eko från 1950-talet med hemmafruar och familjeförsörjande män.
Alliansens jämställdhetsbonus, som skulle få pappor att ta ut fler föräldradagar, har blivit ett stort fiasko. På bara fyra år har alliansregeringen backat jämställdheten mellan kvinnor och män flera decennier tillbaka. Vänsterpartiet vill istället för bidrag och bonusar ha en jämställd och modern föräldraförsäkring som passar dagens familjer.
Alliansregeringen har ökat de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män med över 1000 kronor i månaden.
Dramatiska försämringar av socialförsäkring, a-kassa och föräldraförsäkring har gjorts. Hur detta ska gynna barnen är svårt att se.
LISELOTTE OLSSON (V)
riksdagsledamot
INGER STARK (V)
ledamot Stockholms kommunfullmäktige
