Det handlar om liv och död. Men tonfallet blir lätt oförsonligt när Stockholms katolska stift och Filadelfiaförsamlingen rider ut till Jesus försvar och sörjer över kristna som förlorat förståelsen för Bibelns och den kristna trons sanningsanspråk.
Deras Jesusmanifest flödar av utsagor och påståenden, som inleds med "det finns" och "det är". Sanningen är enkel och entydig, om man får tro manifestförfattarna.
Men man tycks ha glömt något mycket väsentligt. Tro är något som per definition bara kan upplevas på ett djupt personligt plan, möjligen med hjälp av vägvisare ur Bibeln och de kyrkliga traditionena. Och traditionerna och tolkningarna är många, inte en.
Anders Arborelius är katolsk biskop i Sverige och en aktad man i samtalet kyrkor emellan. Men den bibelsyn som han ger uttryck för i manifestet har tydliga fundamentalistiska drag av det slag som avvisas av Vatikanen:
"Fundamentalismen kräver osviklig anslutning till en rigid hållning i lärofrågor och framställer detta som den enda sanna läran om det kristna livet och frälsningen. Den avvisar varje ställande av frågor och all kritisk analys" (Påvliga bibelkommissionen om bibeltolkningen i kyrkan 1993).
Det blir besvärligt och inte särskilt konstruktivt när Arborelius & Hedin hävdar sitt tolkningsföreträde.
Anders Arborelius är säkert medveten om att såren ännu är långt ifrån läkta efter det beryktade Vatikandokumentet Dominus Jesus som kom 2000. Dess författare, kardinal Ratzinger, har bland annat betecknat samfund som Svenska kyrkan (och Pingströrelsen) som "tillfälliga historiska bildningar".
Hur ska vi över huvud taget kunna föra ett samtal, om sanningen redan är definierad av Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin?
Håkan Holmlund
teologie studerande
medlem i Svenska kyrkan
