Det surrar en stor mängd siffror i Bryssel om hur illa det kommer att gå om tillsynen och regleringarna på finansmarknaderna förstärks. Siffrorna har i regel producerats av finansbranschen i syfte att stoppa de reformer som finanskrisen visat är nödvändiga. Gunnar Hökmark och nu senast Olle Schmidt (SvD.se 17/5) tycks ha tagit det som sin uppgift att vidarebefordra siffrorna till Sverige.
Problemet med siffrorna är att de jämför med ett utgångsläge där finansaktörerna ligger kvar på så höga risknivåer att det bara blir en tidsfråga innan skattebetalarna återigen måste rycka in med hundratals miljarder i akuthjälp. Detta är inte hållbart och därför är siffrorna missvisande.
Bristfälligt reglerade marknader kan vara skenbart lönsamma på kort sikt, men både denna och tidigare finanskriser har demonstrerat att sådana marknader är fruktansvärt dyra i längden.
Direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder kan möjligen leda till något ökade kostnader för pensionstagarna, men den positiva sidan är klart viktigare. Med direktivets regleringar som ett slags försäkring kan vi undvika ytterligare kriser och de sänkningar av pensionerna som då återigen skulle krävas för att rädda bankerna.
För entreprenörer som behöver riskkapital skulle direktivet stabilisera kapitaltillförseln och därmed göra det lättare att genomföra kontrollerade tillväxtplaner. De små och medelstora företagen är som regel de som drabbas hårdast när illa reglerade finansmarknader havererar.
Den breda kompromiss som Schmidt och liberalerna nu ställer sig utanför är i stort sett rimlig och balanserad. Jag kan ge Schmidt rätt i att den är något för hård i förhållande till länder utanför EU, men på denna punkt kommer skrivningarna sannolikt att bli klart bättre under parlamentets förhandlingar med rådet om hur slutprodukten skall se ut.
Det finns alltså ingen anledning för liberalerna att tjura i ett hörn medan alla andra kompromissar sig fram till en viktig reform.
OLLE LUDVIGSSON (S)
europaparlamentariker
