Debatten om kvälls- och veckopressens vana att tänja på pressetikens gränser har tagit ny fart efter Mikael Persbrandts bråk med främst Expressen.
Hur enskilda individer drabbas av att svenska kvällstidningar beljuger människor i artiklar och löpsedlar är bara ena sidan av det snuskiga pressmyntet.

Den andra sidan är att löpsedlarna riskerar att skada många av oss, unga som äldre, som tvingas ta emot budskapen.

Det är näst intill omöjligt att värja sig från löpsedlarna:
”Jag fick mer sex som fet än som smal”, ”Småbarnsmammor säljer sex för att ha råd med julklappar” och ”Lärarinnan berättar om sin samlagsmani”.
Hur påverkar dessa löpsedlar våra unga flickor? Vad händer i deras huvuden när de möts av den här sortens texter dag efter dag, år efter år? Värderingar, människosyn och krav på sig själva?

Och minst lika viktigt; hur påverkas pojkarna, deras syn på kvinnor som sexobjekt, jämställdhet och människovärde?
Löpsedlarna är bara en liten del av det enorma informationsflöde som mediabranschen producerar. Men till skillnad från radio och tv, har löpsedlarna ingen avstängningsknapp. Måste vi riva ned dem?

Löpsedlarna finns där och pockar på uppmärksamhet. Viskande, skrikande, upprepande, tjatande. Vill vi verkligen ha det så här?

På s-kvinnornas kongress i våras övervägde statsminister Göran Persson att lagstifta mot det sexualiserade språkbruket i samhället. Han beskrev vissa tidningars innehåll som ”förnedrande, fördummande, näst intill pornografiskt”. Något som är svårt att inte hålla med om.

Men kritiken från medierna lät inte vänta på sig. Flera journalister höjde sina röster för att värna den svenska tryckfriheten.
Expressens ledarredaktion beskrev den som ”ett system som tar juridiskt ansvar för vad som trycks och som har skapat fria och ansvarstagande medier”.

Vilken bristande sjukdomsinsikt. Det känns nästan lite larvigt att behöva påpeka att det har hänt en del sedan 1766, då åsikts- och tryckfrihetslagarna formulerades.

Det bästa vore naturligtvis om mediebranschen själv drev en seriös debatt om avarterna och vidtog lämpliga åtgärder. Men det fåtal gånger som detta har hänt, efter grova journalistiska övertramp, har debatten varit kortvarig, oftast intern, och inte lett till några synbara lärdomar i mediernas fortsatta arbete.
Under tiden har löpsedlarnas påverkan fått fortsätta med ökande kraft. Och det tycks bli värre och värre.
Ett sundhetstecken är när ansvarsfulla publicister som P O Enquist, Anders Ehnmark och Bo Strömstedt, själva verksamma i Expressen, kräver förändring.
Situationen är inte rimlig och borde vara ett ämne för politiska åtgärder.

Löpsedelns primära funktion är att sälja lösnummer. Därför borde löpsedeln behandlas som den reklam den faktiskt är. Våra politiker borde snarast ta sitt ansvar och undersöka möjligheten att föra in pressens löpsedlar under marknadsföringslagen.
Den innebär bland annat att annonsören inte får utelämna viktiga upplysningar och att påståenden om en vara måste vara korrekta och kunna bevisas.

Åtgärden skulle möjligen kunna sätta större press på journalister och löpsedelsredaktörer att behandla kändisar och fakta på ett mer ansvarsfullt sätt.

Kanske man också behöver omforma och anpassa marknadsföringslagen så att den ställer tydligare krav på mediebranschen.
Ytterst handlar debatten om medborgarnas fortsatta tilltro till pressen som en seriöst granskande part i vårt samhälle. Saken har demokratiska dimensioner.