Det finns inget vetenskapligt stöd för påståenden som att rovdjuren tar halva produktionen av renstammen i Sverige.

Bert-Ove Lindström och Krister Persson

Att rennäringen befinner sig i kris är uppenbart för var och en som har kännedom om de förhållanden som råder ( Brännpunkt 18/2). I Sverige ryms det cirka 250000 renar beroende på att tillgången på bete inte är obegränsad. För att få en på utkomst (300000 kronor per år) från sin renskötsel behöver en renskötare ha en hjord på 700 renar, välnärda och med rätt kön och åldersfördelning. Det finns framstående företrädare för Svenska Samers Riksförbund som påstår att det krävs 900 renar för att nå denna inkomst i dag. Räknar vi utifrån den lägre siffran leder den oss till insikten om att det finns ett ekonomiskt utrymme för knappt 400 renägare, att försörja sig på sina renar i landet.

I verkligheten finns det i nu läget 4600 renägare, de flesta med väldigt få renar, långt färre än vad som kan anses ekonomiskt försvarbart enligt ovanstående. Därför befinner sig näringen i kris, djup kris.

All annan verksamhet i historien om svenskt jordbruk, visar att samhällsutvecklingen leder till att de små måste försvinna, för att färre och större aktörer skall få ekonomi på sina företag. Att så många små och följaktligen inte ekonomiskt lönsamma renföretag inte läggs ned (eller uppgår i större enheter) beror av andra faktorer. Renskötsel är en livsstil, ingen renägare pensionerar sig vid 65 års ålder. Det förhållande som innebär att rätten till jakt och fiske är knuten till renskötselrätten får anses vara den främsta orsaken till att renägandet inte tycks följa normala företagsekonomiska lagar.

Rennäringen befinner sig alltså i svår ekonomisk kris, av strukturella skäl. Dessutom tillkommer klimatförändringar, skogsbruk, vindkraftsutbyggnad och andra ingrepp i miljön som minskat tillgången på lämpliga betesmarker. Ingen av dessa faktorer tycks i nuläget möjliga att påverka. Det som däremot går att påverka på ett för näringen gynnsamt sätt är rovdjursskadeersättningens storlek och rovdjursförekomst. Precis som rennäring och den med den oupplösligt förbundna samiska kulturen så har också rovdjuren ett bevarandevärde.

Vi menar att båda dessa värden skall bevaras och att arbetet med detta går att förena. Då lösningarna av de problem som finns skall diskuteras måste dock enligt vår uppfattning överdrifter och undanhållande av fakta undvikas.

I nuläget ersätts rennäringen för skador förorsakade av rovdjur med ett belopp motsvarande 65 miljoner kronor per år. Inventeringar genomförs av rovdjursförekomst (eg. föryngringar) av järv och lo inom renskötselområdet. Varje säkert registrerad, respektive sannolik föryngring av dessa arter ger 200000 kronor till samebyn. Detta utbetalas för de uppskattade skador och merarbete som dessa honor med ungar respektive andra icke ynglande djur (3–4 stycken) som beräknas finnas i anslutning till varje föryngring.

Beträffande varg så ersätts tillfällig förekomst, till exempel ett vargspår inom samebyns område med 35000 kr. Om samma varg återigen identifieras efter tre månader så kallas förekomsten regelbunden och ersätts med 80 000 kronor.

Dessa ersättningsnivåer fastställdes redan 1996 och har sen dess legat fast. Vi tycker att staten bör göra en översyn och genomföra en anpassning till kostnadsutvecklingen.

Det är viktigt att notera att dessa ersättningar utgår även om inga skador inträffar. Även lodjurshonor som vistas med sina ungar i områden där det under året inte finns några renar, eller vandringsvargar i rentomma marker, ersätts efter samma norm.

Sammantaget finns det dock inget vetenskapligt stöd för påståenden som att rovdjuren tar halva produktionen av renstammen i Sverige. Inte heller att rovdjursförekomst generellt skapat den kris som rennäringen befinner sig i.

Vi har i andra sammanhang, då vi bemött professor emeritus Öje Danells påståenden, visat att de samebyar som uppvisar de bästa produktionssiffrorna, också är de byar som har den högsta rovdjursförekomsten. Detta gäller för såväl Norrbotten som Västerbotten och Jämtland. Vi är trots detta öppna för att det kan finnas enstaka skogssamebyar som kan lida stora kalvförluster främst på grund av björnförekomst. Men att generalisera utifrån detta låter sig dock inte göras.

Mer kunskap behövs, men den är oåtkomlig för de flesta.

Slaktstatistik insamlas av sametinget som grund för det slaktstöd som staten utbetalar. Denna statistik har visat sig omöjlig för oss att ta del av, då vi försökt att få den. I de fall som vi lyckats hitta uppgifter så har det varit från andra källor, till exempel från samebyars skyddsjaktsansökningar på rovdjur. Det vi då sett, är som nämnts ovan, goda produktionsresultat i rovdjurstäta samebyar. Vi har också sett renantal, större än tillåtna, för samebyar med dessa de högst uppmätta förekomsterna av lo respektive järv. Vi kan därför påstå att rovdjursförekomst inte utgör ett akut hot mot dessa samebyar.

För att uppnå de mål som samhället i demokratisk ordning beslutat sig för, att bevara livskraftig rennäring, samisk kultur och biologisk mångfald behöver vi hitta lösningar på de problem som finns. Att tydliggöra de faktiska förhållanden som råder är en förutsättning för ett framgångsrikt arbete. Det inlägg som ordföranden i de olika samebyarna ställt sig bakom är, trots en beundransvärd retorik, inte ett steg på den vägen.

BERT-OVE LINDSTRÖM

KRISTER PERSSON

representanter för Naturvårdsintresset, i Viltförvaltningsdelegationerna i Norrbotten och Västerbotten