När världen står i allvarligt nödläge blåser renlärighetens mönstergossar till teologisk strid. Det är ett spektakel, mina herrar, skriver akademiledamoten Gunnel Vallquist, som hävdar att vägarna till Kristus är många.
När världen dör måste kyrkans inbördes lärotvister och maktfrågor läggas åt sidan, hävdar Gunnel Vallquist.
Foto: Dan Hansson
För snart åttio år sedan gick ärkebiskop Nathan Söderblom ut med en inbjudan till alla kristna samfund att mötas i Stockholm till rådslag om hur splittringen mellan kyrkorna, eller rättare: splittringen inom Kristi kyrka, skulle kunna botas.
Både den ortodoxa kristenheten, personifierad i aposteln Johannes, och den reformerade, identifierad med Paulus, mötte upp i glädje och hopp för framtiden. Men "Petrus dröjer än", konstaterade Söderblom vemodigt men respektfullt.
Fyrtio år senare hade Petrus, representerad av Johannes XXIII, bjudit kristenheten hem till sig; det var Andra Vatikankonciliet, där representanter för en mångfald kristna samfund behandlades som hedersgäster och inte bara fick lyssna utan också blev rådfrågade.
Efter ytterligare fyrtio år hotas nu mänskligheten av snar undergång, både till följd av nya och fruktansvärda krig och på grund av den förstörelse av själva livsmiljön som vår rovgiriga penningdrift har åstadkommit.
För allt detta är de kristna kyrkorna mer eller mindre medansvariga, och ingen uppgift kan vara mer omedelbart tvingande för dem än att som en enad kristenhet gå ut och satsa alla sina krafter för att bringa fred, försoning och rättvisa i världen. Inbördes lärotvister och maktfrågor måste läggas på hyllan.
I detta världens yttersta nödläge går i vårt land ledarna för tre kristna samfund (Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Missionsförbundet) i stället ut i kritik mot en fjärde; de uttalar sin oro för oklar förkunnelse i Svenska kyrkan och visar upp sig själva som renlärighetens mönstergossar.
Mellan raderna i deras trosmanifest står tydligt att läsa. "Vi tackar dig, Herre, för att vi inte är som dessa kättare!"
Hur kan jag nu uttrycka mig så brutalt och orättvist om era fromma avsikter? För att så här, mina herrar, ser spektaklet ut från åskådarplats.
Debatten startade som en implicit, men övertydlig kritik av Svenska kyrkans tro och tvivel, och detta tema återkommer gång på gång. Nu har det gått så långt att Svenska kyrkans biskopar inkallas till ett slags husförhör i dagspressen. Vilka skall sedan döma dem? Det kan man lätt tänka sig.
Allt detta är fullkomligt groteskt: inkvisition och kättarjakt där lyssnande och respektfullt samtal vore det enda befogade, det enda kristliga. Det handlar ju om det absolut centrala i vårt andliga liv: vår tro på Jesus Kristus, han som bad att alla som bekänner honom skulle vara ett, för världens skull.
Vi borde utan panik och utan självsäkerhet, i medvetande om att mysteriet aldrig kan uttömmas i ord, kunna lyssna till varandras ärliga sökande och trevande språk, och inte döma utan överlåta den saken åt vår Herre.
Skall det kritiseras, måste det först och främst gälla den egna kyrkan. Varje samfund har nog av sin egen plåga, och den skall påtalas av de egna medlemmarna. Endast så kan organismen hållas frisk och bli till nytta för människorna.
Förvisso har en hel del viktigt och värdefullt sagts i denna debatt, och den visar att svenska folket inte är så avkristnat och oandligt som man gärna påstår.
Ärkebiskopen har fått ta emot åtskillig kritik från sina egna, men debatten har också på ett övertygande sätt visat att många människor, långt ifrån att känna sig oroade, tvärtom fått sin tro fördjupad och styrkt genom den ödmjukt sökande ton som de mött i ärkebiskopens förkunnelse.
Vägarna till Kristus är många och vi får komma från alla håll. Så blir också våra perspektiv skiftande.
Men alla möts vi av samma försäkran: "Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut".
Gunnel Vallquist
författare och professor
ledamot av Svenska Akademien
Fotnot: Gunnel Vallquist har nyligen utkommit med boken "Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet 1968-2002", Cordia.
