Onsdagen den 27 april faller Högsta domstolens dom i det så kallade Nordmalingsmålet. Det är första gången renbetesrätten på privata marker prövas av HD. På ena sidan står drygt hundra små markägare, på den andra tre samebyar. I tings- och hovrätten vann samebyarna. Hur det slutar i HD vet ingen. Ändå vet vi med säkerhet att efteråt finns bara förlorare.

Processen har pågått i 13 år och kommer att kosta förlorarna cirka 20 miljoner kronor i rättegångskostnader. Det är inget ovanligt att det blir dyrt. Ett annat mål i Härjedalen pågick i över 15 år och kostade 15 miljoner. Den gången vann markägarna, men trots det är konflikten långt ifrån över fast det är nio år sedan domen föll.

Så här ser det ut i många fler norrlandskommuner. Det vi ser är ett samhälleligt misslyckande som plågar den norrländska glesbygdens markägare och renägare långt bortom det rimligas gräns. Hur kunde det gå så illa?

Det första svaret är att det är en föråldrad lagstiftnings fel. Hovrätten skrev i domen som föregick behandlingen i HD:

”Efter hand som problemen har tilltagit har de ignorerats eller förpassats till utredningar. Kvar finns en lagstiftning som formellt är tillämplig men som inte på ett balanserat och genomtänkt sätt tar hänsyn till samtliga inblandade intressen. // Det innebär att domstolarna har fått en normgivande roll som normalt inte tillkommer dem. Varje tillämpning av regelverket – bokstavstrogen, teleologisk, konservativ eller framåtsyftande – kommer att inrymma ett moment av politiskt ställningstagande.”

Vi har alltså fått en politikskapande domstol därför att politikerna inte förmått stifta lagar som fungerar i praktiken. Det är förstås ett demokratiskt problem att gällande rätt inte skapas i vårt folkvalda parlament, där ansvar kan utkrävas. Samtidigt har det ekonomiska ansvaret för det politiska misslyckandet lastats över på offren, genom att de är hänvisade till dyrbara och chansartade rättegångar för att få veta vad som gäller.

Den andra förklaringen till konflikterna är att lagar och regler inte anpassats i takt med samhällsutvecklingen. Dagens skogsbruk bygger på odlade föryngringsytor som är sårbara för renarnas tramp. Så var det inte förr. Rennäringen är i dag en högmekaniserad ranchdrift som stegvis expanderat ner mot kusten, bland annat därför att betesmarkerna krympt längre upp i inlandet. Så var det inte heller förr.

Men lagstiftningen är den samma som förr. Den skapades i en annan tid då både rennäringens och familjeskogsbrukets villkor var annorlunda.

Det tredje svaret är en mer komplex, historisk förklaring till tvisterna. Den börjar med kolonisationen på 1600-talet. Ursprungligen hade samerna stora lappskatteland och nybyggarna hade mycket stora arealer. Staten hade då inga anspråk på att äga mark, utan såg bara till möjligheten att kunna beskatta dessa marker och deras innehavare.

Statens inställning ändrades när skogen och vattenkraften fick ett större värde på 1800-talet. Resultatet blev att samernas äganderätt till de klart avgränsade lappskattelanden devalverades till en dåligt avgränsad bruksrätt för renbete. Samtidigt förlorade hemmansägarna stora områden. Det är i dag helt klarlagt att staten till och med stal mark.

Allt detta har skapat många konflikter. Staten bär huvudansvaret därför att den både agerat som lagstiftare, domstol, markägare och myndighet – många gånger utan att respektera de bristfälliga lagar och förordningar som ändå funnits.

Där står vi i dag. Utifrån en omodern och svårtolkad lagstiftning, otydliga renbetesgränser och ett, på grund av försummelser, politiserat domstolsväsende ska Högsta domstolen avkunna dom i Nordmalingsmålet. Hur ska den kunna skipa rätt under dessa förutsättningar?

Domen kommer antagligen inte att ändra något väsentligt, annat än i detta enskilda fall, i just denna kommun. Konflikterna fortsätter med all säkerhet ändå. Numera är det närmast rutin att den förlorande parten går till Europadomstolen eller försöker väcka internationell opinion för sin sak. En vitt spridd uppfattning är att det inte går att få rätt i Sverige och att staten försöker kringgå eller strunta i den internationella kritiken mot hur dessa frågor hanteras.

Den stora och nödvändiga forskningsinsatsen och den verkligt allvarligt menade politiska ansatsen att försöka reda ut problemen, lyser ännu med sin frånvaro. Därför finns inga vinnare i Nordmalingsmålet, oavsett vem som vinner. Det är inte minst en demokratisk förlust.

SVANTE ISAKSSON

journalist och författare som följt fjällfrågorna under 15 år samt skrivit böckerna När staten stal marken och Ingen frid i fjällen