Alla muslimer är inte fundamentalister och islamister. Men i en sekulär stat måste alla religiöst övertygade acceptera att deras tro och anspråk prövas och ifrågasätts, skriver professor Per Bauhn. Här en bild från fredagsbönen i en moské i Stockholm. Foto: Björn Larsson Ask
Thomas Jefferson, sedermera USA:s tredje president, skrev 1787 om förhållandet mellan lagstiftning och religiös tro:
”Regeringens legitima maktutövning sträcker sig endast till att omfatta sådana handlingar som är skadliga för andra. Men det vållar mig ingen skada om min granne säger att det finns tjugo gudar, eller ingen Gud. Det varken plundrar mina fickor eller knäcker mitt ben.”
Detta är fortfarande den enda rimliga hållningen för en sekulär demokrati. Men det är en hållning som inte är acceptabel för religiösa fundamentalister.
Dessa hävdar nämligen att de lider en skada om andra människor i ord eller handling gör vad deras religion förbjuder. Så är också fallet i samband med de muslimska protesterna mot Lars Vilks rondellhundar, liksom när det gällde Jyllands-Postens Muhammedteckningar förra året.
De fundamentalister som nu hotar att skära halsen av Vilks påstår att han har ”kränkt” en och en halv miljard muslimer med sina teckningar av profeten som rondellhund.
Men vari består kränkningen? Vilks teckningar utmanar ett religiöst tabu, men hänger inte ut någon levande person. Det är inte att jämföra med att till exempel på internet sprida ett falskt rykte om en person att han är en pedofil.
En sådan ryktesspridning skadar personen oavsett om han vet om att ryktet sprids eller inte. Men närmast det omvända gäller för en person som menar sig skadad av att någon utmanat hennes religion. Här finns ingen skada oberoende av vad offret själv tror.
Vi kan här tala om övertygelseskada, en sorts negativ placeboeffekt. Man upplever en skada därför att man identifierar sig med en övertygelse som säger att man bör känna sig kränkt av vad andra säger och gör.
Men en sekulär demokrati kan inte reglera yttrandefriheten utifrån målet att undvika övertygelseskada.
Religiösa kan känna sig kränkta av att andra inte tar deras tabun på allvar, veganer kan känna sig kränkta av reklam för köttvaror, feminister kan känna sig kränkta av reklam för damunderkläder, kommunister kan känna sig kränkta av marknadssamhället i största allmänhet.
Och en hel del människor kan känna sig kränkta av vad religiösa, veganer, feminister och kommunister säger och gör.
Den sekulära demokratin förutsätter ett fritt ifrågasättande av övertygelser. Men vill vi undvika övertygelseskada måste man ge upp den principen.
De mest lättkränkta (och våldsbenägna) sätter då ribban för de övrigas yttrandefrihet. Vad man än kallar en sådan ordning, så är den ingen demokrati.
Yttrandefrihetens fiender vill göra sitt budskap mer lättsmält genom att presentera det som en vädjan om hänsyn. Genom att framställa sig själva som offer lyckas således islamister förvånansvärt ofta att få debatten att handla om hur kränkta de är och inte om deras egen intolerans.
Man utnyttjar den mjuka demokratins inneboende rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande (”alla ska med”) till att flytta fram sina positioner. Men den sekulära demokratin har ingen anledning att be om ursäkt för sin yttrandefrihet.
Och de som nu protesterar i den islamiska upprördhetens namn bör vara medvetna om att de kan göra detta endast i skydd av samma sekulära yttrandefrihet som de vill begränsa.
På den tiden när vårt land hade lagar mot hädelse av det slag som åtminstone vissa grupper av muslimer vill ha idag, så fanns heller inget utrymme för muslimska minoriteter att kräva en rätt till särskilda hänsyn.
De som anser att respekt för deras religiösa tabun står över yttrandefrihet, och än mer de som dessutom vill döda den som bryter mot dessa tabun, finner säkert den sekulära demokratin för trång. Men det är inte demokratins sak att hålla dem på gott humör.
Om fundamentalister känner sig marginaliserade, så är det helt i sin ordning. I ett fritt samhälle bör de vara marginaliserade.
