År 1977 var jag sex år och nyfrälst. Jag lärde mig att livet var en bagatell - en trampolin till evigheten. Om jag bara trodde rätt skulle jag hamna på de godas sida.
Det var en frikyrklig kristendom som talade till känslan och genomsyrade allt: musiken, böckerna i bokhyllan, samtalet kring middagsbordet, leken med kompisarna.

Varje dag var ett äventyr, det var änglar mot demoner i kampen mellan gott och ont. Löftet om att Jesus ska komma tillbaka och hämta alla kristna fick mig att springhoppa av glädje. Jag bävade för alternativet - att bli lämnad kvar.

Så är det fortfarande i familjer där Gud och Jesus sätts högst av allt och påverkar varje liten del i vardagslivet. Går barnen dessutom i en religiös friskola finns ingen fredad zon någonstans från det religiösa.
För mig på 70- och 80-talen fanns ett andrum - den kommunala skolan. Jag är oerhört glad för att jag slapp det religiösa också i klassrummet.
Där fick jag möta andra förebilder. Jag fick höra att skapelseberättelsen betraktades som en tro,
inte en sanning. Big Bang och Darwin presenterades som det vetenskapliga sättet att se på vår existens.

De motstridiga synsätten gjorde mig förvirrad men eftersom auktoriteterna som fanns runtomkring mig var fler än lärarna i skolan, valde jag att tro på det kristna sättet.

Det viktiga var att jag ändå fick möjligheten att lära känna en annan världsbild, genom min snälla fröken och snälla klasskompisar som alla levde ”långt borta från Gud”.
För drygt tio år sedan gavs möjligheten att starta friskolor. Föräldrar och lärare förverkligade sina pedagogiska idéer och personliga ambitioner.
Av de cirka 500 fristående grundskolorna är 60 konfessionella, alltså bekännelsetrogna till en religion. 50 är kristna, 15 islamska och två är judiska.

De styrs av skollagen som säger att de måste följa läroplanens värderingar om demokrati, jämställdhet och solidaritet. De flesta friskolor ser till att inga barn kränks eller får sämre undervisning än i den kommunala skolan.
Undersökningar som publiceras på Friskolornas
Riksförbunds hemsida visar att friskoleelever oftare är nöjda, och lärare menar att deras ambitioner bättre tas tillvara i en friskola. Gott så. Idén med friskolor är uppenbarligen en bra idé när de uppmuntrar elever till att utvecklas fritt, till egna tänkande individer.

Men hur bra blir det i de religiösa skolorna? Där tusentals barn får en verklighetsuppfattning och världsbild presenterad av auktoriteter som företräder något helt annat än vad skolböckerna säger?

Frågan är nu om barnen även i skolan ska behöva möta ett kristet synsätt. Vart barnet/eleven sig än vänder möter det en helig, kristen glöd i varje auktoritet. För de kristna friskolebarnen finns ingen fristad, där de bara kan få finnas till på jorden utan andlighet.
Lagen om religionsfrihet gäller uppenbarligen inte för barn. När vi bytt middagsbordet mot skolbänken är religionen inte längre en privatsak. Då är det upp till riksdag och regering att värna om även barnens rätt till religionsfrihet.

De religiösa friskolorna med sina
anställda förebilder, hindrar elever från att utveckla personliga ställningstaganden och begränsar möjligheterna att i framtiden tänka fritt och självständigt.

I dag är det år 2005 och jag är 33 år. Jag har frigjort mig från barndomens prägling. Det tog mig ett decennium att inse hur hårt den frikyrkliga kristendomens budskap satt inbankat i hjärnan. Det finns fortfarande rester kvar. En liten orm viskar i bakhuvudet att jag ska få sona den här debattartikeln - på domens dag.

För mig är det obegripligt att de religiösa friskolorna stöttas av staten. De innebär ett intrång i den framtida vuxna religionsfriheten. Någonstans måste de kristna barnen få ett andrum från det religiösa.

Mitt förslag är att omvandla de religiösa friskolorna till etiska friskolor. Där skulle lärarna utgöras av en blandning av exempelvis judar, kristna, muslimer, ateister. Schemat skulle innehålla ämnet etik, där eleverna gemensamt kan enas om något alla kan enas om. Teorin kan utmynna i praktik: ”veckans etiska handling”, att
stötta till exempel en mobbad eller skriva brev till ett fadderbarn.

Den etiska skolan tar hänsyn till föräldrars behov av att uppfostra sina barn i en etisk miljö, men även till barnens rätt till en frizon.

Debutboken Som en tjuv om natten (bokförlaget Langenskiöld) är en självupplevd berättelse om hur Lena Ringqvist lämnade sin frikyrkliga uppväxt i Småland utan att bryta med familjen.