Mikael Damberg

Istället för att ompröva den förda politiken försöker regeringen omdefiniera begreppet arbetslöshet.

Mikael Damberg

När statsministern i måndags konfronterades med en obehaglig sanning i ett bageri så hade han ett val. Fredrik Reinfeldt hade kunnat erkänna att arbetslösheten, efter fem och ett halvt år med honom som högst ansvarig, ligger över de nivåer som han själv kallade massarbetslöshet 2006. Det hade varit intellektuellt hederligt men naturligtvis politiskt problematiskt eftersom det hade satt ljuset på regeringens misslyckande med jobben och avsaknad av förslag på lösningar.

I stället valde statsministern att fortsätta med den statistiska slalomåkning som varit utmärkande för den svenska regeringen under hela våren. I fråga efter fråga har regeringen, med moderata företrädare i spetsen, valt att dra ifrån och lägga till för att skapa en tillrättalagd bild av verkligheten.

Reinfeldt och hans medarbetare upprepar vid varje tillfälle att sysselsättningen har ökat i Sverige. (Siffran brukar variera mellan 200 000 och 300 000). Sedan när mäter vi i Sverige sysselsättningen i absoluta tal? Sysselsättningsgraden, alltså den andel av befolkningen som arbetar är i stort sett oförändrad och arbetslösheten, så som den mäts av Statistiska Centralbyrån, var när Reinfeldt tillträdde 6,6 procent (oktober 2006). Vid den senaste mätningen (mars 2012) hade arbetslösheten stigit till 7,4 procent.

Som om det inte räckte med att använda ett missvisande räknesätt plussade statsministern på 100 000 jobb i den senaste partiledardebatten – jobb som faktiskt hade tillkommit under den förra socialdemokratiska regeringen. Reinfeldts påstående om 300 000 nya jobb gav därför utslaget ”falskt” i Aftonbladets faktagranskning ”lögndetektor” (AB 120507).

På detta sätt lägger regeringen till när det passar. Men drar också ifrån när det tjänar deras politiska syften bättre.

När OECD visade att klyftorna i hela Skandinavien ökar hävdade regeringen att detta inte gäller i Sverige. När Sveriges Radio frågade regeringen om hur detta hänger ihop fick man svaret att klyftorna inte ökar, om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst.

Samma logik tillämpade Fredrik Reinfeldt häromdagen när han under ett arbetsplatsbesök i Växjö valde att förminska den för honom obehagliga frågan om arbetslösheten med det anmärkningsvärda citatet: ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Den massiva kritiken mot statsministern följer två huvudspår. Först det olämpliga i att statsministern valde att dela upp samhället i vi och dem och etnifiera arbetslösheten när han talade om ”etnisk svensk mitt i livet”. Begreppet används inte heller i offentlig statistik.

Det andra är statsministerns ovilja att erkänna sitt eget misslyckande. Genom att undanta både utrikesfödda, ungdomar och äldre trollar Reinfeldt fram en arbetslöshetssiffra som är betydligt bekvämare. Men det är inte helt seriöst. Därför är det inte heller förvånande att statsministerns uttalande fick rött ljus i SvD:s faktakoll i onsdags.

Om en sak borde råda samsyn i den svenska politiken. Det är att alla är vinnare när politiken utgår från verkligheten och där det politiska samtalet inte reduceras till ett sifferkrig om statistik.

Men jag ser regeringens dilemma. På punkt efter punkt döms deras redan genomförda åtgärder för att minska arbetslösheten ut. Insatserna har inte gett avsedd verkan. Inga nya förslag presenteras heller. Men istället för att ompröva den förda politiken försöker regeringen omdefiniera begreppet arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldt saknar uppenbarligen modet att erkänna att regeringen har misslyckats med jobben. Men om man inte vågar se verkligheten som den är kommer regeringen heller inte att förstå vad som behöver göras för att skapa förutsättningar för nya jobb.

MIKAEL DAMBERG (S)

gruppledare i riksdagen