För precis fyra år sedan stod Fredrik Reinfeldt i Almedalen och tydliggjorde att miljöfrågorna inte var prioriterade för Moderaterna. I ärlighetens namn var nog detta valrörelsens icke-nyhet. Fanns det någon som trodde att Moderaterna prioriterade miljöfrågorna inför valet? Men uttalandet väckte viss uppmärksamhet och under de följande månaderna fick Reinfeldt äta upp sin ärlighet många gånger, i synnerhet sedan debatten om ­klimat­förändringar kommit i gång rejält i slutet av 2006.

Sedan dess har Reinfeldt gjort en lång resa, åtminstone vad gäller klimatfrågan. Redan i början av 2007 hade frågorna prioriterats upp och rege­ringen pratade om minskade utsläpp och globala avtal. Det kulminerade inför klimatmötet i Köpenhamn under 2009 när hans engagemang syntes vara utan gränser.

Efter fyra år vid makten är det nu dags att summera. På plussidan finns några bra saker som har ­genomförts under mandatperioden. Användningen av fosfater i tvättmedel har förbjudits, en ny havsmyndighet ska inrättas och stödet till energiforsk­­ning har ökat. Internationellt har Sverige utlovat ett stort ekonomiskt ­bidrag för att ­bekämpa klimat­förändring globalt. Inga storverk, men i sig steg åt rätt håll.

I den andra vågskålen lägger vi regeringsbeslut som verkar i motsatt riktning liksom frånvaron av viktiga beslut som borde ha tagits. Det statliga Vattenfall har investerat över 13 miljarder kronor i nya kolkraftsverk och statliga svenska isbrytare prospekterar efter olja i Arktis åt amerikanska oljebolag, trots Reinfeldts klimatretorik.

Skatten på konstgödsel har ­slopats vilket ökar kväveutsläppen i Östersjön, vargjakten har havererat rovdjurspolitiken, tidigare förbjudna farliga kemikalier har tillåtits, stödet till sanering av förorenade områden har minskat och så också satsningarna på skydd för skogar. Det är bara ­några exempel på beslut som ­leder åt fel håll. Men vad som är viktigare är kanske att regeringen har genom­fört ett antal principiella positionsförskjutningar som har strategiska effekter på lång sikt.

De senaste 25 åren har varje mandatperiod inneburit stegvisa principiella förstärkningar på miljöområdet. Borgerliga såväl som socialdemokratiska rege­ringar och även blocköverskridande överenskommelser har lett framåt. Visserligen långsamt men ändå med en tydlig riktning. Införande av miljöbalken, kol­dioxid­skatten och skapandet av de svenska miljömålen är några exempel. Den här mandatperioden har det tvärtom skett principiella försämringar.

Regeringen har ändrat flera principiella ståndpunkter till nackdel för miljön på ett sätt som är unikt. Det har skett försämringar inom miljöpolitikens kärna. Miljö­måls­arbetet, miljöbalken, rovdjurspolitiken, naturskyddet och strandskyddet är viktiga exem­pel där utvecklingen nu går åt fel håll. Framför allt gäller det inom naturvårdsområdet och det är slående att markägarintresset generellt har tillgodosetts ­medan det allmännas intressen har försvagats.

På klimatområdet ser vi exempelvis att järnvägsinvesteringar får stå tillbaka för vägbyggen och att regeringen satsar på osäkra utsläppsminskningar i andra länder i stället för säkra åtgärder på hemmaplan.

Att tillåta nya kärnreaktorer är också ett slående exemplet på detta paradigmskifte.

I de internationella sammanhangen är effekterna likartade. I Arktis ger regeringen passivt stöd till de krafter som vill exploa­tera regionen, man stödjer valjakt och regeringens stöd till globala klimatinsatser är en tom fras när inga nya pengar tillförs utan allt tas från en redan ­utlovad biståndsbudget. Nu har Reinfeldt till och med gått så långt så att han är emot en höjning av EU:s klimatmål – för att Europas industriföretag ska slippa undan sitt klimatansvar.

Det finns alltid risk för att en del av en regerings beslut hamnar i konflikt med den egna miljö­politiken, att beslut som rör till exempel transporter, energi och skattepolitik motverkar eller står i strid med miljömål och miljö­politik. Hur stor risken för sådana försämringar är beror på vilken status miljöfrågorna har i regeringen. Det är uppenbart att Reinfeldt var ärlig i Alme­dalen 2006: Moderaterna prioriterade inte miljöfrågorna.

Inte då, inte senare och inte nu. Vad vi har sett sedan 2006 har ­varit en retorik under galgen. Ett kolsvart miljö- och klimatbokslut.

MARIA WETTERSTRAND

Språkrör för Miljöpartiet de Gröna