Reinfeldt redo offra sina principer?

Regeringsformen innehåller inga bestämmelser med krav på att en regering alltid måste avgå efter ett val. Proceduren att utse en statsminister inleds bara om regeringen självmant har avgått eller entledigats efter en misstroendeförklaring. En regering som väljer att inte avgå trots ett svagt valresultat kan alltså sitta kvar.

Det parti som nu leder regeringen, Moderaterna, har länge motsatt sig denna ordning. Efter riksdagsvalen 1998 och 2002 uppstod en debatt om regeringens skyldighet att avgå efter ett val.

Moderaterna, som väckte yrkanden om misstroendeförklaring, framhöll att det följer av parlamentarisk praxis att en minoritetsregering bör avgå efter ett val som inneburit ett nederlag samt att en regering på grund av ett oklart parlamentariskt läge borde avgå.

Jag var ledamot av den senaste Grundlagsutredningen. Under hela detta arbete drev Moderaterna kravet om en förändring av grundlagen på denna punkt. Efter en kompromiss enades utredningen om att en så kallad statsministeromröstning alltid ska ske efter val, vilket innebär att sittande statsministers förtroende hos riksdagen alltid ska prövas oavsett utgången av valet. En sådan förändring av grundlagen kan dock inte börja gälla förrän efter valet 2010.

Men före valet 2010 bör klart besked ges i regeringsfrågan. Om det vore val idag skulle, enligt de flesta opinionsmätningar, regeringen falla. Samtidigt finns risk för att det lilla högerextrema partiet Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och kan få en vågmästarställning.

Fredrik Reinfeldt och de borgerliga har hittills inte velat ge ett tydligt besked om de skulle vara beredda att regera vidare med passivt eller aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Statsministerns svar har begränsats till att Sverigedemokraterna inte ska släppas in i en borgerlig regering samt att den borgerliga alliansen inte kommer att samarbeta med partiet.

Inget entydigt besked ges om att de borgerliga partierna inte kan tänka sig att regera vidare med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Att döma av Sverigedemokraternas uttalanden finns inga tecken på att de har för avsikt att fälla regeringen Reinfeldt. De rödgröna partierna har tidigt deklarerat att det är uteslutet att samarbeta med, stödja sig på eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna efter nästa års riksdagsval. Sverigedemokraterna har tydligt uttalat att de aldrig kan tänka sig att medverka till att Mona Sahlin blir statsminister. Den enda regering Sverigedemokraterna därmed kan utgöra regeringsunderlag till är en borgerlig regering.

Inför valet 2010 är därför frågan hur regeringen Reinfeldt egentligen ställer sig till sin egen konstitutionella hållning. Kommer regeringen att avgå efter valet och låta talmannen enligt den ordning som anges i regeringsformen påbörja en ny regeringsbildning? Eller kommer den att ändra ståndpunkt och överge den uppfattning de fått gehör för i Grundlagsutredningen och försöka sitta kvar?

Sverige skulle i så fall få en regering vars politiska majoritet i riksdagen innefattar Sverigedemokraterna. Regeringen försätter sig i ett beroende av ett passivt eller aktivt stöd av Sverigedemokraterna under hela mandatperioden.

De flesta bedömare med insyn i konstitutionella och politiska frågor tolkar bristen på tydlighet så att de borgerliga partierna kommer att försöka sitta kvar om en sådan situation uppstår. Uttalandena inför väljarna om att ”inte samarbeta” ska ge ett intryck om något annat.

Den linje och argumentation Moderaterna har om regeringsfrågan efter val drivs nu inte längre konsekvent när det kommer till den egna regeringens praktiska möjligheter att hålla sig kvar vid makten efter valet 2010.

Jag är övertygad om att de borgerliga partierna grovt underskattar denna frågas betydelse som är något långt utöver det rent konstitutionella. Djupt in i breda folklager skulle en regering som sitter kvar med hjälp av ett främlingsfientligt parti väcka oerhört starka känslor. Det här är en demokratifråga där människor kräver klarhet. Jag hoppas Fredrik Reinfeldt vill göra slut på den oklara hållningen i denna fråga genom entydiga besked.

LENA HJELM-WALLÉN (S)

fd statsråd, fd ledamot av Grundlagsutredningen