Traditionella moderata åsikter är svåra att spåra i Fredrik Reinfeldts nya ställningstaganden. Det kan försvaga partiet i nästa val, tror Ann-Sofie Dahl.
Den moderata partiledningen tar de mode-rata kärnväljarna för givna. Det är slutsatsen efter Mikael Odenbergs avgång i förra veckan.
Partitoppen verkar betrakta de traditionella sympatisörerna som en grupp partianhängare som kan behandlas lite hur som helst utan att det händer något. Det är i så fall ett stort misstag.
Det knappa år som har gått sedan den borgerliga Alliansens valseger har varit en omskakande tid för många av partiets trogna gamla väljare.
I fråga efter fråga har partiledningen intagit positioner som för dem känns helt främmande, och som ofta gått tvärs emot de moderata värderingarna.
För den gruppen kändes processen som ledde fram till Mikael Odenbergs abrupta men högst förståeliga avgång som något av en sista droppe.
Det är möjligt att försvaret betraktas som en utomordentligt ointressant fråga, och försvarsvänner som en marginell och högst otrendig väljargrupp, av partiets historielösa ”nymoderata” ledning för vilka politik mest bara verkar handla om siffror och tabeller.
Men då tar man grundligen miste. Försvaret tillhör det moderata partiets allra viktigaste symbol- och kärnfrågor. Försvarsvännerna har alltid utgjort och utgör fortfarande en mycket central väljargrupp i moderata samlingspartiet.
Det är en farlig attityd gentemot sympatisörer som i allra högsta grad bidrog till att moderaterna kunde vinna valet i september förra året – och det kan få kännbara konsekvenser för partiets resultat i nästa val.
Visserligen var det under ”de nya moderaternas” flagg och ledning som valet vanns; de nytillkomna tio procenten var förvisso avgörande. Men utan de ”gamla” väljarna hade det inte blivit vare sig någon ny regering eller något rekordval för moderat del.
Istället för att vara statsminister i Anders Borgs regering hade Fredrik Reinfeldt varit oppositionsledare än idag.
Bland moderata kärnväljare – ”de gamla moderaterna” – var oron stor redan före valet, när nytt folk och nya idéer tog över partiet. Tanken på att få se Göran Persson flytta ut ur Rosenbad var dock alltför lockande för att utlösa någon mer omfattande exodus vid den tidpunkten.
Snart ett år senare är läget troligen ett annat.
Den moderata partiledningen verkar emellertid leva i tron att det inte existerar några alternativ för partiets gamla kärnväljare; att dessa sympatisörer är så gränslöst lojala att alternativet att rösta med fötterna helt enkelt inte föreligger.
Då har man missat att det borgerliga spektrats tre övriga partier har tagit över de ideologiska positionerna i flera av de frågor som de nya moderaterna gladeligen har övergivit.
Det handlar alls inte om enbart försvarspolitik, en fråga som Nato-vännen, major Björklund dock lär vara mångfalt mer engagerad i än värnpliktsvägrarna i den moderata parti- och försvarstoppen.
Folkpartiet har också under en längre tid framgångsrikt lagt beslag på skolpolitiken, tidigare en av moderaternas allra starkaste profilfrågor.
Lika lättsinnigt har de nya moderaterna lämnat walkover till Maud Olofsson och centerpartiet i näringspolitiken. Småföretagarna, som tidigare var en självklar moderat väljargrupp, finner numera betydligt större gehör för sina åsikter hos centern än någonsin hos Fredrik Reinfeldt.
I arbetsrätten har de nya moderaterna lämnat en handfull gamla ställnings- taganden vind för våg. När moderaterna tog fackets parti mot den unga innehaverskan av salladsbaren i Göteborg kippade mången moderat kärnväljare djupt efter andan.
Få frågor är tätare förknippade med moderaterna än skatterna. Men de nya moderaterna försvarar de facto en marginalskatt på uppemot 70 procent, har en finans- minister som ytterst motvilligt tar bort förmögenhetsskatten, och en statsminister som varnar de moderata kommunal- råden för att sänka kommunalskatten.
En höjning av bensin – och elskatten var väl inte heller vad den gemene moderatväljaren hade väntat sig av den nya regeringen.
För den inte oansenliga gruppen av socialkonservativa i de moderata leden kan det tredje borgerliga partiet, krist- demokraterna, utöva en viss lockelse.
Carl Bildts egensinniga hanterande av utrikespolitiken har också framkallat bekymrade huvudskakningar i de moderata partileden, där många hade väntat sig ett öppet ställningstagande från moderat sida för Nato – däremot inte att utrikes- ministern skulle visa större förståelse för Hamas än för Israel.
För partiets många Israelvänner känns folkpartiets starka känslor av samhörighet med Israel betydligt mer tilltalande än den moderate utrikesministerns aktiva distanserande från Mellanösterns enda demokrati.
Kort sagt: de nya moderaterna bör se upp.
Fredrik Reinfeldt har säkrat sig en klar plats i de moderata historieböckerna för sitt återtåg till statsministerkansliet och den grandiosa valsegern 2006.
Men risken finns att han med tiden också kan komma att hamna där som den partiledare som tappade både den moderata ideologin och partiets ursprungsväljare.
