Att den tidigare socialdemokratiska ministern Anna Hedborg av den borgerliga regeringen fått uppdraget att utreda arbetsförmågan, grunden för sjukförsäkringen, speglar senare års värdegemenskap i den politiska eliten.

Med finanskrisen, nyliberalismens sammanbrott och den framväxande massarbetslösheten har förutsättningarna för rehabilitering och arbetsåtergång i grunden förändrats. Vi i sjukvården ser nu att den sk Rehabkedjan är en kvarnsten om halsen för de sjuka. Snart gäller detta även för de politiker som införde den. Hedborgs uppdragsgivare har fått kalla fötter och skjutit upp utredningen. Den kommer tidigast till hösten.

Hur kunde det gå så här? Vilken roll har läkarna haft eller tilldelats? Läkekonst och samhällsuppdrag kan förvisso förenas – förutsatt att uppdraget gagnar patienterna och uppfyller grundläggande läkaretiska krav.

Det obehagliga under senare år är att dessa etiska krav – såsom respekt för patienten och delaktighet i behandlingen – i så hög grad åsidosatts av Försäkringskassan i sin roll som ombud för politiska beslut.

I senare års omvälvning av sjukförsäkringen har de strukturella orsakerna till de ökade sjukskrivningarna varit omöjliga att få upp på agendan. Det har även varit svårt att försvara det professionella medicinska området, där läkare ser sjukskrivning som en del i behandlingen och återföringen av patienten till hälsa, inte som ett utsorteringsinstrument, Rehabkedjans sanna konsekvens.

Istället har det offentliga samtalet blåst upp föreställningen att utnyttjande av välfärdssystemen är den stora förklaringen. Men sjukfrånvaron är inte och har aldrig varit huvudbestämd av individuell omoral.

Arbetsmoralen är hög i Sverige, kvinnor dubbeljobbar och sysselsättningsgraden hos äldre är högst i EU. Tillika är sjuknärvaron stor trots att den ofta är skadlig. Den ökar nu explosionsartat när människor efter 180 dagars sjukskrivning tvingas åter till arbeten de av medicinska skäl inte borde vara på.

Detta då de annars sägs upp och hänvisas söka Försäkringskassans fiktiva jobb eller, för de utan A-kassa, till socialbidragets via dolorosa.

I maj 2008 var Sveriges kommuner och landstings prognos att Rehabkedjan skulle leda till en 10 procentig ökning av antalet personer med ”försörjningsbidrag” men det kommer bli mycket värre än så.

En otäck stämning har piskats upp i vårt land att problemen är individens fel. De stora opinionsbildarna har lett hetsjakten mot de svaga. Den politiska retoriken, detta oberoende av färg på regering, har kunnat florera endast i en uppåtgående konjunktur med arbetskraftsbehov.

Nu står vi där vid sammanbrottets rand och kan se det som alltid gällt. Det sk utanförskapet är en effekt av samhällsstrukturen! Arbetslösheten är inte orsakad av bristfälligt jobbsökande och det är bara grymt att hänvisa i praktiken sjuka människor med stort rehabiliteringsbehov till den reguljära arbetsmarknaden för att ta lämpliga jobb som inte finns. Diskussionen borde gälla arbetsgivarnas och samhällets ansvar för utbudet av anpassade jobb; hur de många svag- eller mindre presterande människorna ska få del i en arbetsgemenskap.

Tänkandet kommer inom kort förändras. I den utvecklingen är det viktigt för läkarprofessionen att tydliggöra att vi ska ha en medicinsk grund för fördelningen av samhällsresurser till sjuka, inte en försäkringsadministrativ pseudojuridisk process, det som Hedborg skulle utreda men kanske håller på att avlägsna sig från.

Men vi behöver offentligt diskutera vad denna medicinska grund innebär. Nu har begreppet i hög grad försnävats till en diagnos, till Socialstyrelsens beslutsstöd där varje diagnos kopplas till en viss sjukskrivningstid. Löjligt!

Alla läkare vet att sjukdomen, diagnosen bara är en del. Patientens personlighet, motivation utifrån psykiska resurser och den sociala situationen avgör i en helhet arbetsförmågan relaterad till jobbkraven.

Låt oss erkänna det och ändra lagen. Det är därför den behandlande läkaren kommer närmast sanningen om arbetsförmågan. Försäkringskassans roll borde vara att stötta läkaren i detta utifrån läkaretiska principer som att inte skada och att erbjuda hopp.

BENGT JÄRHULT

distriktsläkare