i uppmanar regeringen att vidga rehabiliteringsbegreppet. För att passa in i rehabiliteringskedjan och kunna återgå till arbetet måste människor med behov av långa rehabiliteringsperioder få möjligheten till adekvat medicinsk rehabilitering. Utan detta kan de inte tillgodogöra sig rehabiliteringskedjans ensidiga betoning på arbetslivsinriktad rehabilitering. Regeringen ser sista länken i rehabiliteringskedjan som en bro för den som för- brukat sina sjukpenningdagar. En bro som ska föra in i ett introduktionsprogram hos Arbetsförmedlingen och sedermera också ut på arbetsmarknaden.

Men vad händer med alla som är för sjuka för att antas till introduktionsprogrammet och för friska för att vara kvar med ersättning från socialförsäkring en? Det är till största delen den grupp som inte fått del av de rehabiliterings- insatser som skulle ha satts in i ett tidigt skede. Bristen på medicinsk rehabilitering kan ge upphov till tillstånd som gör att Arbetsförmedlingen bedömer att man inte har arbetsförmåga. Har man inte tillräcklig arbetsförmåga kan man inte heller antas i ett introduktionsprogram. Dessa personer löper då risk att hamna mellan stolarna och får varken rehabilitering eller ersättning. De blir istället hänvisade till socialtjänsten för sin ekonomiska över- levnad.

Rehabiliteringsbegreppet idag är enligt vårt sätt att se för snävt. Synsättet på begreppet måste därför vidgas så att det även inkluderar personer som efter till exempel en olycka först behöver rehabiliteras tillbaks till livet innan en arbetslivsinriktad rehabilitering kan påbörjas. Många människor, till exempel bland trafikskadade, får vänta mycket länge på en diagnos och ännu längre på medicinsk rehabilitering. Detta gör att rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser ytter- ligare försvårar möjligheten att hinna få tillbaka arbetsförmågan i den omfattningen att man kan gå in i ett introduktionsprogram.

I Personskadeförbundet RTP:s rapport om hur dess medlemmar upplever den nya socialförsäkringen framkommer att endast 10 procent har fått erbjudande om nya rehabiliteringsinsatser sedan regeringens nya rehabiliteringskedja infördes. Är det brist på medel som är orsaken? TCO har i en rapport konstaterat att ”vi kan inte finna några medel alls inom ramen för de 17 mil- jarderna som är avsett för medicinsk rehabilitering”.

Vi känner oss inte, trots debatten, säkra på att regeringen har insett konsekvenserna av de beslutade förändringarna. Ett tecken på detta är att regeringen fortsätter att bunta ihop människor i grupper istället för att se till den enskilde individens särskilda behov. Regeringen väljer att diagnosstyra vilka som ska utförsäkras. Det är ett stort misstag eftersom samma diagnos inte ger samma funktionsnedsättning och arbets- oförmåga hos olika personer.

Idag finns det i Sverige ett myndighetsperspektiv när man talar om rehabilitering. Vi anser att det i stället ska vara ett individperspektiv där brukaren är projektledaren i upprättandet av en aktiv personlig rehabiliteringsplan. Till denna plan kan kopplas ett system med rehabiliteringspengar som följer brukaren och ger möjligheten att själv köpa rehabiliteringstjänster utifrån egna behov och i samråd med de som arbetar med rehabilitering.

Vi, som försöker hjälpa dem som befinner sig i rehabiliterings- kedjans olika länkar, konstaterar att den stress och oro som finns när det gäller den ekonomiska situationen för den enskilde i sig motverkar värdet av rehabiliteringsinsatserna. Fokus läggs på annat än den nödvändiga rehabiliteringen. De absoluta tidsgränserna i rehabiliteringskedjan motverkar därigenom det som skulle kunna vara en lyckad rehabilitering.

Vi tror att det finns en politisk vilja att lösa problemen. Effekterna av fattade beslut verkar dock vara en överraskning för våra politiker när de hävdar att man aldrig menade så som Försäkringskassan tolkar det.

Försäkringskassan har en svår roll. De blir ansiktet utåt när de följer politiska direktiv men det är hos de politiska beslutsfattarna vi ska lägga ansvaret. Nu har politikerna möjlighet att göra om och låt då både brukare och de som arbetar med rehabilitering delta i det arbetet, då finns förutsättningar för att det också ska bli rätt.

PELLE KÖLHED

förbundsordförande Personskadeförbundet RTP LENA HAGLUND

förbundsordförande Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter ANNA HERTTING

förbundsordförande Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund

JAN LEXELL

professor, överläkare, vetenskaplig sekreterare, Svensk Förening för Rehabiliteringsmedicin