Grundlagsförändringar ska inte göras lättvindigt, utan när de verkligen är motiverade.

Per Bill och Andreas Norlén

”Why fix what’s not broken?” – ”Varför laga det som inte är trasigt?” Det är en sentens som vi kommer att tänka på när vi i debatten ser olika krav på att ”modernisera” grundlagsregleringen av monarkin. Exempelvis vill Vänsterpartiet avskaffa kungens straffrättsliga immunitet och professor Joakim Nergelius krävde nyligen på Brännpunkt förändringar vad gäller immuniteten, regeln att kungen ska vara lutheran och kungens ordförandeskap i utrikesnämnden.

Vi står bakom den svenska traditionen att söka samförstånd om grundlagsändringar och att författningsutvecklingen ska präglas av evolution snarare än revolution. Grundlagsförändringar ska inte göras lättvindigt och radikalt utan enbart när och i den utsträckning de verkligen behövs och enbart när de har brett stöd.

Är det då angeläget att förändra monarkins regelverk och vore det i så fall förenligt med Torekovskompromissen 1971 mellan Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna? Vi har svårt att se vad det är för problem som ska ”moderniseras” bort och vi menar att Torekovskompromissen sätter gränser för vad som kan förändras.

Att statschefen inte kan åtalas för sina gärningar är inget unikt för Sverige. Vi har låtit riksdagens utredningstjänst jämföra statschefers privilegier i ett antal av Europas länder, både monarkier och republiker, och det visar sig att samtliga dessa länder har bestämmelser om straffrättslig immunitet för statschefen. I republikerna avser immuniteten gärningar begångna i tjänsten, men i monarkierna görs av naturliga skäl ingen sådan gränsdragning. I jämförelse med Norge och Danmark har Sverige den mest begränsade immuniteten. I Danmark har hela den kungliga familjen immunitet, medan det i Norge är kungen som avgör hur en rättegång mot en annan medlem av kungafamiljen ska genomföras. I Sverige har enbart kungen straffrättslig immunitet och det finns inga särregler för någon annan medlem av kungahuset.

Verkligheten är nog den att om någon av de nordiska monarkerna skulle begå ett allvarligt brott skulle det i praktiken bli omöjligt för vederbörande att behålla sitt höga ämbete, oavsett vad som stadgas om straffrättslig immunitet. Förtroendet skulle vara förbrukat.

När det gäller religionsfrågan är det svårt att se varför regering och riksdag ska lägga tid och kraft på att se över den bestämmelsen, när ingen av de personer som berörs – kungen och hans tre barn – har krävt någon förändring. Den dag någon arvsberättigad medlem av kungahuset vill konvertera får väl frågan prövas på nytt.

Att avskaffa kungens ordförandeskap i utrikesnämnden vore, enligt vår uppfattning, ett brott mot Torekovskompromissen. Överenskommelsen innebär att Sverige ska förbli en monarki, men att monarken inte ska utöva politisk makt. När monarkens uppdrag konkretiserades i regeringsformen tilldelades monarken bland annat ordförandeposten i utrikesnämnden och uppdraget att årligen förklara riksmötet öppnat. Att ytterligare inskränka monarkens redan få formella uppdrag och därigenom dränera statschefsrollen på innehåll skulle vara att nedgradera monarkens roll i statslivet på ett sätt som knappast är förenligt med tanken på en långsiktigt bevarad monarki.

Det innebär att de olika reformkraven egentligen handlar om det som inlägg med anknytning till monarkin brukar handla om: för eller emot monarkin som sådan.

De flesta republikaner har nog kommit till insikten att det är tämligen utsiktslöst att kortsiktigt vinna folkets stöd för republikens sak. Även efter ett års snålblåst har monarkin ett starkt stöd. I det läget är det förstås betydligt mer begåvat av republikanskt sinnade personer att ifrågasätta olika byggstenar som bär upp monarkin och att allmänt försöka beskriva monarkin som omodern. Då tror man sig långsiktigt kunna undergräva monarkins förankring i samhället.

Det är mot denna bakgrund man ska se ambitionen att ”modernisera” monarkin genom att ta bort en straffrättslig immunitet som är vedertagen i monarkier och republiker i hela Europa, ändra en religionsbestämmelse som inte är något praktiskt problem och nedgradera kungen genom att frånta honom ett av de få formella uppdrag han har.

Det finns ett starkt stöd för det svenska statsskicket. Alliansen tar grundlagsförändringar på stort allvar. De ska inte göras lättvindigt, utan när de verkligen är motiverade. De ska inte göras av smala majoriteter, utan i brett samförstånd. Därför är det inte aktuellt att laga det som inte är trasigt.

PER BILL (M)

vice ordförande i riksdagens konstitutionsutskott

ANDREAS NORLÉN (M)

riksdagsledamot i konstitutionsutskottet