Vi kan inte tillåta att kortsiktiga pristoppar för livsmedel har skadliga långsiktiga konsekvenser för världens mest fattiga och utsatta, säger nu Världsbankens president Jim Yong Kim. Bakgrunden är torka i USA som lett till att priserna på bland annat majs och vete har rusat i höjden.

Är starkt fluktuerande och genomsnittligt högre priser på jordbruksprodukter något vi måste vänja oss vid? Ja, mycket talar för det. Men offentliga regleringar lär inte hjälpa! Medicinen mot höga priser är just höga priser. Höga priser lockar fram mera resurser som i sin tur kan pressa ned produktpriserna.

Orsaken till prisrallyn på världsmarknaden för viktiga grödor är vädret: Nu är det torka i USA. De senaste fem åren har det varit tre prisrallyn, detta inräknat. Torka har varit viktiga förklaringar.

Ett problem som gäller prisbildningen för jordbruksprodukter är att efterfrågan är relativt okänslig för prisförändringar samtidigt som utbudet (=odlingen) inte kan påverkas på kort sikt. Att det tar tid att påverka utbudet förklaras av det enkla faktumet att det i regel är åtminstone ett halvår eller uppåt ett år mellan beslut om odling och skörd. Man kan alltså säga att vi har den odling vi har på kort sikt och sedan är det i hög grad vädret som styr utfallet.

I samband med kraftiga prisstegringar har det tidigare på en del håll i världen ropats på politiska initiativ i form av exportbegränsningar för att hindra prishöjningar. Om man ser till de långsiktiga verkningarna av exportbegränsningar är de kontraproduktiva. Vem vill öka odlingen om det finns risk för att priserna hålls nere?

En annan åtgärd som har diskuterats är något slag av buffertlager som ska kunna användas i händelse av starka globala prishöjningar. Tanken är mycket god, men det finns två avgörande problem. Det ena är vem som ska betala lagringen, det behövs ju stora buffertar för att de ska kunna få effekt. Den andra är vem som ska ha nyckeln till lagret, alltså besluta om när det är dags att använda lagret. I dagsläget förefaller det inte finnas någon global institution som har tillräcklig legi timitet och kapacitet för detta.

Eftersom kortsiktiga åtgärder antingen är verkningslösa eller svåra att få att fungera, måste blickarna riktas mot långsiktiga åtgärder för att säkerställa ökad produktion i takt med att efterfrågan ökar. OECD och FAO har de senaste åren pekat på problemet att öka den globala produktionen av bland annat spannmål. Dessvärre är det inte rimligt att räkna med att den ökade efterfrågan kan balanseras med ökade arealer. Skälen är flera, till exempel att arealer ligger illa till i förhållande till transportmöjligheter och vattenbrist.

Det som behövs är åtgärder som uppmuntrar ökad avkastning på den mark som finns. Jordbruksforskningen har globalt sett dragits ned, men behöver nu få en mera framträdande plats. Markens produktionsförmåga har fallit på många håll i världen, detta behöver åtgärdas. Produktivitetsökningen måste således vara uthållig, det vill säga att till exempel vattenresurserna används uthålligt. Eller med Världsbankens ord: Världen behöver en stabil politik och uthålliga investeringar.

Inom EU pågår just nu en reformering av jordbrukspolitiken. Regler med syftet att förbättra miljön men med tveksam verkan bör motverkas. Detta är särskilt angeläget om reglerna kan hindra produktivitetsutvecklingen.

Harald Svensson

chefsekonom, Jordbruksverket