Ordning och reda i de offentliga finanserna och människor i arbete. Så lyder Anders Borgs (M) och Annie Lööfs (C) recept för hur man ska hålla Sverige på stadig kurs när skuldoron nu sveper över Europa. I sin artikel på Brännpunkt 3/11 lyfter man fram sänkt restaurangmoms som en viktig del i alliansregeringens krispolitik.
Sänkt restaurangmoms är trots de starka förhoppningar som knyts till reformen betydligt mindre populär än ett möjligt femte jobbskatteavdrag, enligt en ny undersökning från Demoskop.
Philip Lerulf
Men regeringens prioritering av reformer är inte självklart. När Anders Borg och Annie Lööf i sin artikel dessutom påminner om de stora satsningar på infrastruktur och en aktiv arbetsmarknadspolitik regeringen numera förespråkar är det synnerligen svårt att skilja rött från blått, borgerligt från socialdemokratiskt.
Alliansens politik står inte heller nödvändigtvis i samklang med vad befolkningen tycker. Sänkt restaurangmoms är trots de starka förhoppningar som knyts till reformen betydligt mindre populär än ett möjligt femte jobbskatteavdrag, enligt en ny undersökning som Demoskop har gjort åt Timbro. Medan 10 procent av de tillfrågade tycker att sänkt restaurangmoms borde vara nästa prioriterade reform anser tre gånger så många (32 procent) att sänkt skatt på lönearbete är en bättre idé.
Avdrag för privat sparande är dock den reform som får starkast stöd. Hela 45 procent svarar att de vill att regeringen prioriterar en sådan politik.
Många i Sverige vänder sig instinktivt emot tanken att främja enskilt sparande. Inte kan man väl i en tid när Europa tyngs av skuldoro och minskad tillväxt låta människor behålla en större andel av sin lön, än mindre aktivt främja privat sparande? Välfärden behöver ju mer resurser för att trygga medborgarnas väl och ve i vardagen, inte mindre.
Invändningen är förståelig, givet att den kommer från vänster. Svensk socialdemokrati har de senaste hundra åren konsekvent förespråkat offentligt sparande framför enskilt, statliga säkerhetsnät framför individuell trygghet. Men för en borgerlig regering är synsättet nytt. Snarast har borgerligheten i alla tider definierats av att alltid sätta den enskilda medborgaren i centrum.
Och behovet av öka det privata sparandet i Sverige är påtagligt. Upprepade undersökningar visar att uppemot en av fyra svenskar står utan den trygghet en egen sparbuffert ger. Enligt en opinionsundersökning som gjordes i samband med att Saab ställde in löneutbetalningarna i somras svarade 27 procent att de inte skulle klara sig längre än en månad om lönen plötsligt slutade komma. Det är häpnadsväckande och direkt nedslående i ett så pass rikt land som Sverige.
Anders Borg och Annie Lööf företräder en borgerlig regering, men deras politik är inte nödvändigtvis borgerlig. Det är utgångspunkten och innehållet i förslagen som avgör definitionen. Medan socialdemokratin enögt ser till stabiliteten i de offentliga finanserna måste en borgerlig politik alltid inkludera den enskilde medborgaren. Det går inte att bygga ett robust samhälle utan att skapa förutsättningar för trygga och starka medborgare. Det i sin kräver resurser, i form av eget sparande och marginaler som räcker till för att möta tillfälliga utgiftsökningar och inkomstbortfall. Sänkt restaurangmoms må ha andra kvaliteter, men gör sannolikt mycket lite i denna strävan.
PHILIP LERULF
Timbro
