I dagarna förbereder försvarsminister Leni Björklund i tysthet ärendet om Neuronplanet. När regeringen försäkrat sig om förtroende från stödpartier så avser man, enligt försvarsdepartementet, att göra ett regeringsbeslut i stället för att föra upp frågan i riksdagen.
750 miljoner forskningskronor satsas i projektet, som för övrigt inte är av intresse för det svenska försvaret. I stället är försvarsministerns motivering att vi genom satsningen kan behålla duktiga ingenjörer och forskare på Saab i Linköping.

Motiveringen skulle lite cyniskt kunna tolkas som att regeringen är mer mån om att behålla kompetensen hos några ingenjörer på Saab än att behålla till exempel den samlade kompetensen inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning på samtliga universitet och högskolor i landet.

Förra året stannade nämligen den summa som det statliga Vetenskapsrådet bidrog med till sådan forskning på knappa 300 miljoner. Samma år delade Vetenskapsrådet ut drygt två miljarder kronor till kvalitetsgranskade forskare inom samtliga civila forskningsområden.
Detta kan jämföras med de fem miljarder kronor som regeringen med samarbetspartiernas stöd i år satsar på militär forskning (källa: SCB, Statliga anslag till forskning och utveckling 2005).
Men det är inte bara fördelningen av medel mellan militär och civil forskning som förvånar, utan också inriktningen på den föreslagna militära forskningen. Man vill nu satsa de statliga medlen på ett privat svensk-franskt projekt som inte är aktuellt för det svenska försvaret.
Över 40 länder utvecklar i dag obemannade flygande farkoster, så det är också tveksamt om detta projekt kan bli en exportframgång.

Klassisk militär forskning om nya vapen som Jas eller Neuronplanet var motiverad under kalla kriget då det neutrala Sverige behövde ett oberoende försvar. Men med dagens insatsförsvar med omfattande internationellt samarbete och militära hot som inte på samma sätt som förr kan hänföras till enskilda stater ter sig regeringens linje märklig.

Det torde till exempel finnas större anledning att satsa stora summor på modern militär forskning om till exempel försvar mot terrorister. Och i stället för att driva denna forskning under försvarsdepartementets regi skulle den kunna bedrivas på universiteten, där kvaliteten också kan granskas på ett annat sätt.

Vidare borde man, för att ytterligare öka kvaliteten på forskningen, utlysa medlen för den militära forskningen i konkurrens, i stället för att fördela dem politiskt utan utomstående granskning.
I regeringens proposition ”Forskning för ett bättre liv” är det tydligt att Sverige antas vara en ledande forskningsnation också i framtiden och att regeringen inser forskningens betydelse för framtida tillväxt.
Det vi i Sverige bestämmer oss för att forska om kommer i hög grad att påverka hur det framtida samhället utvecklas och formas. Därför är det viktigt att satsa på modern forskning med framtidspotential.

Ett sätt att få en snabbare omställning till modern och efterfrågad forskning skulle kunna vara att tillsätta en
forskningsminister med ansvar för all statligt finansierad forskning, som också föreslagits av Karolinska institutets rektor Harriet Wallberg-Henriksson (DN 8/8 2005).
I dag är forskningsfrågorna splittrade mellan olika departement, vilket försvårar ett samlat grepp över forskningen och leder till att forskningspolitiska frågor nedprioriteras. En forskningsminister skulle också kunna se över problemet med forskningsmedel som ligger fastlåsta i utstakade projekt, vilket försvårar och försenar nysatsningar.
Neuronplanet är ett exempel på ett inslaget projekt där man vill fortsätta investera för att projektet inte ska gå om intet.

De 750 miljonerna som man nu vill investera kommer sannolikt inte heller att räcka för att slutföra projektet, utan det kommer sannolikt att krävas nya statliga medel även i framtiden.

Regeringens nuvarande linje i forskningsfrågor lämnar således mycket i övrigt att önska. Ska löften och förhoppningar från ”Forskning för ett bättre liv” kunna infrias är det nu dags att tänka om.
Och när nu frågan om mer pengar till Neuronprojektet ligger på bordet står vi inför ett konkret avgörande: vill vi i Sverige begränsa oss till den inslagna forskningslinjen från kalla krigets dagar, eller vill vi frigöra medel för att senare kunna satsa på aktuell forskning i en globaliserad värld?