FRA-debatten vill inte ta slut. Det hjälper inte att Fredrik Reinfeldt myndigt låtit meddela att ”beslutet är fattat” och att ”Alla tjänar på om debatten lägger sig”. Det är inte utan att det känns om de gamla moderaternas bunkermentalitet blivit högsta mode igen. Och precis som bunkermentaliteten straffade sig för de gamla moderaterna, lär också de nya moderaterna förlora på att isolera sig från debatten ”därute”.
Att regeringen behöver förbättra sin yttre signalspaning, så långt kan man ge Reinfeldt & Co. rätt. Men det är inte i första hand mot ”främmande makt” signalspaningen behöver riktas emot – utan snarare mot de egna väljargrupperna! Och där krävs inga sofistikerade elektroniska övervakningsmetoder. Det räcker med att öppna öronen.

Tonläget är högt och omdömena hårda: i media, bland yngre kärnväljare och på nätet. Att regeringen fått stöd i Folkbladet i Östergötland (s) är en klen tröst när kritiken är så samfälld i stora borgerliga tidningar som DN, SvD, GP, HD/NST, Expressen, KvP, Sydsvenskan och UNT, bara för att nämna några. När pålitligt borgerliga ledarskribenter börjar gå med i nätverk som ”Alliansväljare mot alliansen”, då får nog regeringen sägas ha ett problem. Och det till råga på allt i ett läge när regeringen behöver allt stöd i opinionen den kan få.

Ett mera grundläggande problem är att regeringen visat sig så blind för vad som händer på ”nätet”, på communities, i bloggar och i olika former av sociala nätverk. Inte ens Carl Bildt, som hittills verkat vara en modernitetens banförare i regeringen, tycks denna gång lyckats fångat signalerna. På sin blogg skriver han bland annat ”Själv tillhör jag dem som har lite svårt att förstå delar av upphetsningen”. För att när lagen väl antagits tillägga: ”Eftersom UD är en av de absolut största mottagarna av information som kommer från FRA kan jag inte annat än känna tillfredsställelse över detta.” Det känns ju verkligen betryggande!

Ändå är det just inom ”nya” media, som den verkligt spännande debatten om FRA-förslaget har förts. Anders Mildner som bloggar om nya medier och ny kultur i Sydsvenskan skriver att det var först när traditionella media upptäckte ”det kokar i bloggosfären”-vinkeln som de drog igång bevakningen på allvar.

Här börjar det bli riktigt intressant. För samtidigt som intresset för traditionell partipolitik går ned, och partierna får allt svårare att rekrytera såväl medlemmar som aktiva, tycks människors engagemang i olika sakfrågor bara öka. På nätet går att hitta mer eller mindre spontana protestgrupper mot allt från ICA Sankt Eriksplan till Skånetrafikens prishöjningar och SJ:s nya bokningssystem. Ännu så länge kanske ett nischfenomen, men logiken börjar bli allt tydligare. Spontana aktioner uppstår på nätet, fångar när de blivit stora nog massmedias intresse, och tvingar då i sin tur makthavarna att reagera.

Medan de traditionella partierna – från höger till vänster – mest tycks vara befolkade av trötta teknokrater, söker sig människor med ett brinnande engagemang för en specifik fråga i ökad utsträckning till dessa nya ”virtuella enfrågepartier”. Och när en debatt är avklarad söker de sig till en ny proteströrelse, ofta med samma brinnande engagemang.

Riktigt spännande är att på nätet kan människor från hela världen som inte känner varandra och aldrig träffats plötsligt finna varandra i en gemensam fråga. Ett av de mera humoristiska exemplen Facebook-gruppen ”I bet I can find 1.000.000 people who dislike George Bush!” som nu påstår sig ha 1.001.849 medlemmar. Detta kan till råga på allt ske utan att det syns på massmedias eller partipolitikernas radarskärmar förrän det är för sent.

På sikt tror jag att detta kommer att bli en enorm utmaning för såväl massmedia som partipolitiken. Dessa numera ganska pensionsmässiga barn av industrisamhället utmanas nu båda av olika sociala fenomen som väl närmast får beskrivas informations- och interaktionssamhällets bebisar. De har definitivt inte lämnat blöjstadiet ännu - men de har framtiden för sig!

Hittills har försöken att möta utmaningarna inte lyckats särskilt väl. Bloggande utrikesministrar och personvalda unga riksdagsledamöter i all ära! Men när det gäller, är det fortfarande den gamla logiken som gäller, och därmed klipps de band dessa till synes mera moderna politiker lyckats knyta till sina väljare abrupt av.

Historien är full av företag, organisationer och imperier som inte i tid sett förändringens vindar blåsa upp. Om inte riksdagspartierna vill ge sig ut på samma plågsamma resa som Facit, skivindustrin och den amerikanska bilindustrin, har de all anledning att fundera på hur de själv behöver förändras i en värld där de politiska spelreglerna skrivs om i allt snabbare takt. Men tyvärr ger inte hanteringen av FRA-lagen något större hopp för framtiden!

LEIF JANSSON, strategikonsult