Sjuk eller arbetsskadad, men med vilja att arbeta; ändå utslängd efter årtionden i fast anställning. Nu har jag åter haft en kvinnlig patient där ortens största arbetsgivare uppger att passande arbete inte finns.
En vårdtagare ryckte till i armen. Det blev först hel, sedan halv sjukskrivning.
Ortopeden konstaterar att axeloperation inte är möjlig, förordar anpassat arbete.
Men kommunen anger arbetsbrist som skäl för uppsägning trots att kvinnan är öppen för utbildning/kompetensutveckling till arbetsuppgifter utan lyft och drag.
Kvinnan hamnar arbetslös på den öppna marknaden, får flytta från sin hemort om nu någon arbetsgivare vill ha en utsparkad 58-åring med funktionsnedsättning. Efter stämplingsdagarnas slut hänvisas den arbetsskadade till socialbyrån.
Proposition 136, ”Rehabiliteringskedjan”, som riksdagen idag behandlar, kommer att befästa denna utslagningsprocess, som jag som läkare allt oftare ser.
Rötan fick fäste under förra regeringens ”kamp” mot höga sjuktal och är, förutom på den privata sidan, under spridning i borgerliga och socialdemokratiska kommuner.
Den gråzon som har utnyttjats under senare år försvinner nu. Det blir fullt lagligt för alla arbetsgivare att bete sig som mot min 58-åring.
Riksdagen tänker ta bort arbetsgivaransvaret för den långsiktiga rehabiliteringen på arbetsplatsen, där den sjuke haft sin förankring och livsuppgift.
Är den sjukskrivne inte tillräckligt produktiv eller anpasslig till ledningen, vänta bara ut sex månaders sjukskrivning som samhället betalar! Då är arbetsgivaren kvitt problemet.
Redan efter tre månader kan arbetsgivaren ensidigt, utan samråd med behandlande läkare, fack eller anställd, till Försäkringskassan (Fk) ange att andra lämpliga uppgifter inte finns. Då ska patienten vara arbetssökande på Arbetsförmedlingen om Fk bestämmer att den sjuke har viss arbetsförmåga.
Efter sex månader ska arbetsförmågan prövas mot hela den reguljära marknaden, alla jobb utan hänsyn till utbildning, ålder och tidigare yrke.
De sjuka, nu med indragen sjukpenning efter att Fk funnit att arbetsförmåga måste finnas – för något jobb någonstans – kommer i praktiken inte att klara anvisade arbeten. Säger de nej dras a-kassan in och de står utan levebröd.
De som inte har a-kassa, idag en stor del av arbetskraften, hamnar i detta läge omedelbart efter att de på grund av sjukdom fått lämna sitt arbete.
De närmaste åren kommer tiotusentals människor att få sälja sina tillgångar och gå till socialbyrån.
Proposition 136 ger inga nya pengar för rehabilitering till arbeten på den öppna marknaden. Tvärtom har en stor del av arbetsmarknadsutbildningarna redan tagits bort.
Än mindre ges resurser till anpassade arbeten, lämpliga för dem med nedsatt fysisk och psykisk förmåga.
Arbetsförmedlingen skriver i sitt remissvar: ”Personer i denna situation har mycket små möjligheter att få en anställning eller kunna behålla ett arbete. I konkurrensen med andra arbetssökande har de med ohälsa en mycket svag ställning”.
Sveriges kommuner och landsting protesterar mot att staten vältrar över kostnaderna och räknar med att 12 procent av dem som finns i sjukförsäkringen kommer att tvingas till socialbidrag.
Men försörjningsstöd var aldrig tänkt att bli en långvarig ersättningsform och har redan ökat till följd av senare års jakt på – inte ohälsan, men ohälsotalen och de sjukskrivna.
Proposition 136 belyser än mindre de mänskliga och ekonomiska konsekvenserna av splittrade familjer, självmord, hjärtinfarkter till följd av utslagningsprocessen, effekter på barnen etcetera.
Endast vid särskilda skäl ska sjukersättning kunna utgå efter sex månader, men då bara för så kallade tydliga diagnoser, typ benbrott. Den största delen av dagens ohälsa utgörs emellertid av smärt- och psykiatrisk problematik, som sällan går över på 180 dagar.
Därtill kommer hotet för den sjuke – att inom veckor eller månader slängas ut från sin arbetsplats – att kraftigt försämra det medicinska tillståndet.
Klinisk erfarenhet och forskning har tydligt belagt kopplingen mellan psykosocial stress och sjukdomsyttring. Proposition 136 genererar således sjuklighet istället för att vara ett led i en rehabilitering till hälsa och arbete.
Läkarförbundet och andra fack har i sina yttranden avstyrkt centrala delar av proposition 136. ”Rehabiliteringskedjan” handlar inte om rehabilitering utan om utsortering.
Man skapar, som LO-TCO:s rättsskydd påpekat, det man vill undvika – utanförskap.
BENGT JÄRHULT, distriktsläkare, vårdcentralen i Ryd och FoU-centrum, Växjö
