Elever i gymnasiets naturvetenskapliga program visar bland de sämsta resultaten i matematik i den stora timss-undersökningen som nyligen presenterades. Tio länder har deltagit och bara Filippinerna hamnar efter Sverige. Resultaten har även försämrats kraftigt jämfört med de svenska elevernas prestationer i den förra undersökningen 1995.
Skolverkets analys av utvecklingen missar en viktig aspekt – att alla elever läser samma kurser i det svenska gymnasiet. Detta är grundorsaken till att många elever på alla program misslyckas med matematiken. Problemen fortplantas till högskolan. När gymnasiet reformeras 2011 kan man komma tillrätta med strukturen för matematiken, men den chansen är på god väg att slarvas bort av regeringen.
Idag läser alla elever i gymnasieskolan samma matematikkurser, A–E. De flesta program har bara den första kursen som obligatorisk. På samhällsvetenskapsprogrammet är två kurser obligatoriska (A och B). På naturvetenskapliga programmets största inriktning läser man fyra kurser obligatoriskt (A, B, C och D). Alla elever kan välja att gå vidare.
Andelen icke godkända är igenomsnitt 18 procent på det nationella provet i matematik A. På fyra av yrkesprogrammen gäller det 30–40 procent av eleverna. På samhällsvetenskapliga programmet uppgår andelen icke godkända till 38 procent på matematik B.
Närmare 40 procent icke godkända på ett nationellt prov är förfärande och borde ha lett till åtgärder för länge sedan. Många studenter klarar inte matematiken vid högskolan på grund av alltför stora luckor från skolkursen. Det leder till misslyckanden och avbrott.
För att hålla systemet flytande har en informell struktur mellan gymnasieskolan och högskolan utvecklats. Extrakurser på gymnasiet och sommarkurser innan högskolestudierna drar resurser. Inom högskolesystemet ges speciella förberedande matematikkurser. Att kurserna behövs är ett underkännande av systemet gymnasium-högskola. På sikt växer nya hinder upp för elever som inte väljer sådana extrakurser.
Det finns förstås flera orsaker till bristerna i gymnasiematematiken men det grundläggande strukturella problemet lyftes fram redan under matematikdelegationens utredningsarbete 2003–2004.
Gymnasieutredningen föreslog 2008 att man skulle införa alternativa kurser i matematik. Riksdagsbeslutet följde denna modell. Men någonstans under den politiska processen har denna nödvändiga reform tömts på innehåll. Skolministerns uppdrag till Skolverket innebär att den inledande matematikkursen ska ges i två eller tre olika alternativa versioner. Men sedan är det stopp. De fortsatta kurserna ska vara desamma på alla program.
Detta får olyckliga konsekvenser. Elever i gymnasiet kommer att gå vidare till en andra gemensam kurs i matematik utifrån skilda första kurser. I och med det skapas nya svåra problem. Dessutom kommer samhällsvetare, ekonomer, tekniker och naturvetare att få läsa kurser som blir lika dåliga kompromisser som idag. Svårigheter kommer att finnas kvar för de elever som går vidare till högre studier. Stora kostnader i form av studiemisslyckanden och stödinsatser kommer att belasta systemet och individerna.
Det är bara på ytan systemet med gemensamma kurser verkar rationellt. Förutom att elevernas intressen och motivation varierar starkt så behöver innehållet i matematiken anpassas till programmets övergripande mål och andra ämnen. Det kan intygas av alla gymnasielärare som kämpat med att få Matematik A meningsfull för elever på alla program och Matematik B rimligt och vettig för elever som siktar på så skilda yrken som sjuksköterskor, läkare, lärare och ingenjörer.
Matematiken är visserligen generell och matematikens idéer, begrepp och metoder är universella. Men det finns en annan sida som är lika viktig. Det är det specifika som framträder varje gång matematiken används. Då är det sammanhanget som avgör vilket innehåll matematiken får. Genom att koppla matematiken till relevanta sammanhang kan dess generella metoder förstås genom konkreta exempel.
Förankringen i programmets övergripande mål är fundamental för att göra matematiken relevant och begriplig för alla elever. Och en sådan förankring är närmast omöjlig att genomföra idagens system.
Skolministern bör ge nya direktiv så att Skolverket kan uppdra åt sina experter att arbeta fram ett förslag med alternativa kurser för hela matematikämnet. Att en sådan modell kan skapas utan risk för inlåsningseffekter och utan extra kostnader har bland annat kommit fram under Skolverkets förberedande arbete med kursstrukturen.
GERD BRANDELL
universitetslektor em. i matematik, Lunds universitet OLA HELENIUS
universitetslektor i matematik, Örebro universitet, biträdande föreståndare för Nationellt centrum för matematikutbildning, Göteborgs universitet. OLLE HÄGGSTRÖM
professor i matematisk statistik, Chalmers tekniska högskola
