Isak Kupersmidt och Caspian Rehbinder.

Att regeringen väljer att inte gå in med pengar till Saab är emellertid fullständigt i sin ordning.

Isak Kupersmidt och Caspian Rehbinder

Saab har i dag hunnit skaffa sig en gedigen tradition av att gå med förlust. De har inte gått med vinst sedan 1997 och mellan 2000 och 2008 gick företaget med 30 miljarder kronor i förlust. Det innebär 35 000 kronor per såld bil eller 75 miljoner kronor i veckan. Regeringen har trots påtryckningar från flera håll valt att inte spendera medborgarnas resurser på företag med dålig konkurrenskraft, utan att låta företag ta sina egna förluster.

I samband med att Saab nyligen ställde in utbetalningar av löner har kraven på att regeringen ska agera återigen dykt upp. Regeringen har nu som tidigare konstaterat att de inte vill rädda Saab. Detta föranledde Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt att gå till angrepp mot regeringen och anklaga dem för passivitet. Han passade även på att hävda att den svenska bilindustrin är en av våra viktigaste industrier och att ”socialdemokrater är som alltid redo att bidra till insatser och investeringar som ökar framtidsmöjligheterna för svensk fordonsindustri”.

Att regeringen väljer att inte gå in med pengar till Saab är emellertid fullständigt i sin ordning. Alla som kan sin ekonomiska historia ser likheterna med varvskrisen, den ekonomiska kris som följde då svensk varvsindustri konkurrerades ut av utländsk industri som tillverkade båtar billigare. Detta var givetvis en katastrof för svenska arbetare. Nu som då ställde sig fack och socialdemokrati bakom ett stort räddningspaket. 50 miljarder kronor lades på att hålla en döende bransch vid liv. Det motsvarar 115 miljarder kronor i dagens värde. 115 miljarder kronor, rakt i sjön. Det hade varit billigare att ge varje arbetare en miljon kronor i handen.

Samma situation står Sverige inför i dag. Saab producerar bilar få vill köpa. Den nuvarande borgerliga regeringen vill inte slänga pengar i sjön på samma sätt som den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde på varvsindustrin. De kritiseras för detta av Socialdemokraterna.

Vårt ekonomiska system bygger på fri företagsamhet. Det innebär att företag fritt får ta risker, göra satsningar och producera varor. Om satsningen lyckas går företaget med vinst, och om den misslyckas går företaget med med förlust – kanske i konkurs. Denna företagsamhet har gjort Sverige rikt och välmående. Håkan Juholt verkar emellertid inte vilja acceptera detta system, utan tycker att vissa företag som går med förlust ska räddas av staten. Det är lätt att ställa sig frågan hur det är ställt med arbetarrörelsen i Sverige, när deras ledare inte åstadkommer bättre än att kritisera högern för att inte gå storföretagens ärenden.

Att rädda Saab räcker alltså inte för Håkan Juholt. Han står upp för svensk industri, och tycker inte bara att Sverige ska ge ekonomiskt stöd till dagens misslyckaden, utan att vi också ska återuppta klassiska exempel på hur man kastar bort resurser. Gång på gång i flera år under sin tid som riksdagsledamot har Juholt agerat för att återupprätta just de misslyckade subventionerna till den svenska varvsindustrin.

Med blicken fäst på Sveriges fornstora dagar talar Juholt om den stora svenska varvsindustri vi en gång haft, och hur förutsättningarna för den fortfarande finns kvar. Precis som under varvskrisen och precis som med Saab tror han sig kunna rädda jobb. Det enda som saknas är resurser, vilka staten ska gå in med.

Juholt skriver i en motion att ”Det är självfallet viktigt att dessa [varvsindustrier] får vara kvar och utvecklas”, i en annan att ”Den kvarvarande delen av svensk varvsindustri måste värnas” och väcker gång på gång frågan om att återuppväcka stödet till denna erkänt utdöende sektor. Juholt visar gång på gång att han är beredd att upprepa de ekonomiska katastrofer som begåtts tidigare. Att utan tanke på de stora ekonomiska konsekvenserna ta skattebetalares pengar och skicka dem direkt till storföretagen.

En välfungerande ekonomi byggs på fri företagsamhet och inte på statliga subventioner av företag som inte klarar sig. En politisk kraft som syftar till att styra Sverige kan inte sväva ut i godtyckliga investeringar i misslyckade branscher. Politiska krafter får inte ta arbetares pengar och omfördela till riskkapitalister och storföretag. Om Socialdemokraterna vill återta sin roll som statsbärande parti är det hög tid att även de inser detta.

CASPIAN REHBINDER

ISAK KUPERSMIDT

förbundsstyrelsen i Ung Liberal