Under hösten 2011 började förhandlingarna gå trögt mellan Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna vid högskolorna om möjligheten att tidsbegränsa anställningar utöver vad som är reglerat i Lagen om anställningsskydd (Las). Detta delvis på grund av att regeringen de senaste månaderna lagt sig i förhandlingarna och agerat på ett sätt som på sikt hotar grundläggande principer om parternas självständighet.
Vi kräver att regeringen tar tillbaka hotet om förordningsreglering.
Anna Götlind och Ulf Bengtsson
Parallellt med förhandlingarna fick de fackliga organisationerna inom högskolan indikationer på att regeringen planerade att införa en förordning om parterna inte kom överens. Förhandlingarna avslutades i oenighet.
Nyligen informerade utbildningsminister Jan Björklund (FP) landets samlade universitets- och högskolerektorer att arbetet med en förordningstext pågår. Hotet under förhandlingarna om lagstadgning var uppenbart politiskt förankrat på högsta nivå. Arbetsgivarsidan har således under hela förhandlingen saknat motiv att anstränga sig för att nå en förhandlingslösning, trygga i förvissningen om en kommande reglering.
Det som förvånar är att regeringen inte bara motverkar syftet att komma bort från centralstyrning i högskolan, utan även att minska tidsbegränsade anställningar vid högskolorna. Samtidigt slår man undan förutsättningarna för att låta arbetsmarknadens parter lösa frågan. Detta är helt oacceptabelt och vi kräver att regeringen tar tillbaka hotet om förordningsreglering och låter parterna komma fram till en lösning på egen hand.
Arbetsmarknadens parter utgör grunden för svensk arbetsmarknad. Att arbetsgivare och fackliga organisationer i förhandlingar kommer överens om villkor är en självklarhet i Sverige. En av grundpelarna i denna modell är att parterna självständigt, och utan politisk inblandning och påverkan, kommer fram till lösningar. Statens roll som statsmakt begränsar sig till att stifta lagar och förordningar som skapar förutsättningarna för parterna. I de fall då staten också är arbetsgivare har man ett tydligt ansvar att skilja de olika rollerna åt.
För de drygt 200000 personer som har staten som arbetsgivare har förutsättningarna blivit allt mer lika de som gäller för övriga arbetsmarknaden. I allt mindre utsträckning sätts spelregler och villkor i lagar och förordningar, och i allt större utsträckning är det även här kollektivavtal som reglerar.
Den nuvarande regeringen inledde under den förra mandatperioden arbetet med att göra universitet och högskolor mer självständiga i förhållande till staten. Detta resulterade i nya regler som trädde i kraft under 2011. En del i detta handlade om att regler kring läraranställningar inom universitet och högskolor skulle regleras i kollektivavtal. Som fackliga organisationer välkomnade vi förändringen eftersom den skulle ge bättre möjlighet till anständiga villkor för universitetslärarna samtidigt som det skulle ge sektorn möjlighet att mer långsiktigt planera personalförsörjningen.
Mer än en tredjedel av landets universitetslärare är tidsbegränsat anställda. När vi som fackliga organisationer nu avtalsvägen velat begränsa möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra inom högskolan väljer staten detta övertramp för undvika att så sker. Genom att förordningsreglera när resultatet inte blir det man önskar använder regeringen sig av ett verktyg som andra arbetsgivare inte har. Ingen annan arbetsgivare kan göra tidsbegränsade anställningar längre än vad Las föreskriver, utan att komma överens med sina fackliga motparter. Men staten kan, och är uppenbart beredd att göra det.
Att regeringen är beredd att gå så långt just i frågan om tidsbegränsade anställningar är i sig anmärkningsvärt. Sverige har tidigare fått kritik från EU-kommissionen för att man inte har någon regel som begränsar den maximala tiden med visstidsanställningar.
Än mer allvarligt är att regeringen med sitt agerande i grunden skadar den modell kring vilken svensk arbetsmarknad är uppbyggd: att parterna självständigt kommer fram till villkoren.
Regeringen har fortfarande chansen att visa att den tror på den svenska arbetsmarknadsmodellen och att tron på kollektivavtal och självständiga parter inte enbart är en läpparnas bekännelse. Men då måste man dra tillbaka hotet om förordningsreglering och låta parterna förhandla självständigt.
ANNA GÖTLIND
förbundsordförande, Sveriges universitetslärarförbund (Sulf)
ULF BENGTSSON
förbundsordförande, Sveriges Ingenjörer
