Per Kågeson menar i SvD 25 juli att jag saknar insikt om att världens resurser är begränsade med anledning av uppdraget att ta fram en färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp till 2050, som jag presenterade på Brännpunkt 21 juli 2011. Världens ekologiska fotavtryck skulle ”mångfalt överstiga jordens bärkraft” om den svenska klimatpolitiken skulle kopieras av resten av världen, hävdar Kågeson och nämner bland annat behov av energieffektivisering, utveckling av biogas och att minska transporternas klimatpåverkan.
Jag håller med om att en framtid utan nettoutsläpp utan tvekan kräver en stor omställning av vårt samhälle. Just för att uppgiften är stor och krävande ökar nu regeringen takten i klimatarbetet. Därför tar vi nu initiativ för att ta fram en färdplan som omfattar alla sektorer och som kräver brett deltagande från hela samhället, inte minst forskarsamhället.
Kågeson verkar tro att Sverige vill pådyvla resten av världen en klimat- eller energimodell. Utmaningen att utveckla utsläppssnåla ekonomier är gemensam, men vägvalen måste skilja sig åt från land till land. Då kan vi också lära av varandra för att hitta de bästa vägarna till de utsläppsnivåer som klimatet kräver. Vi har minskat klimatpåverkan kraftigt de senaste åren och är på väg mot de lägsta utsläppen per person i ett industriland. Genom att vara tidiga med färdplanen, och fortsätta en svensk miljötradition, kan vi fungera som inspiratör för andra i klimatarbetet.
Kågeson ställer frågor om hur klimatmålen ska nås och hur vi ska bli mer resurseffektiva. Det är bra. Frågorna behöver utvecklas i det arbete vi har framför oss med att staka ut vägen mot nollutsläpp inom olika sektorer, bland annat boende och transporter. Tillsammans kan vi formulera svaren på hur vi bäst skapar ett samhälle utan klimatutsläpp till 2050. Kågeson och många andra behövs i det arbetet.
ANDREAS CARLGREN (C)
Miljöminister
