Den socialdemokratiska regeringen lämnar allt mer sina demokratiska ideal. Respekten för folkligt förankrade beslut och tankar inom såväl EU som på det kommunala planet brister. Utvecklingen måste brytas, skriver Charlotte Cederschiöld.

I början av 1900-talet var arbetarrörelsen en drivande kraft i demokratiseringen av Sverige. Socialdemokratin har alltid gett uttryck för en hög ambitionsnivå i demokratiseringsfrågor i sin agitation. Den ambitionen verkar helt ha försvunnit i dag. Man har tillsatt demokratiminister och demokratiutredning, men trots alla vackra ord uttunnas demokratin ständigt.

Konsekvent försvagar Göran Persson och regeringen demokratisk kontroll och legitimitet i beslut efter beslut. Vid en första anblick kan man tro att det rör sig om en slump eller något enstaka beslut.
Den svenska regeringen består till stor del av medlemmar utan demokratisk förankring (inte direktvalda av folket). De har endast sitt mandat genom statsministern. Här kan nämnas Marita Ulvskog, Leif Pagrotsky, Thomas Bodström och Björn Rosengren. Den vanliga modellen i Europa är att utse ministrar som är ledamöter i parlamenten.

Makten har glidit från riksdagen till slutna regeringsmöten. Vi ser ett nästan konstant åsidosättande av riksdagen som plats att föra debatten och presentera nya förslag samt ett upprepat åsidosättande av det grundlagsfästa kommunala självstyret. Genom åren har vi nödgats åse en konstant vägran att revidera uppenbarhetsrekvisitet vid lagprövning (nu äntligen justerat) eller att införa författningsdomstol. Genom EU kommer en demokratisk påtryckning inte minst för att ge människor bättre grundläggande rättigheter. (EU tvingade t ex fram rättsrespekten för Europarådskonventionen).

När Thomas Bodström åker till ministerrådets möten i Bryssel för att företräda Sverige är medborgarinflytandet minst sagt lågt. Bodström har sitt mandat genom statsministern, inte genom folket. Rådsmötena lider allvarlig brist på öppenhet och transparens. Ej valda svenska ministrar sitter i helt slutna och många gånger hemliga rådsmöten och förhandlar för Sveriges medborgare, där tas beslut som binder medborgarna men som svårligen kan överprövas. Den svenska regeringen är en av EU:s största förespråkare för mellanstatlighet. Ett öppet och transparent EU-system förordas främst av dem som vill demokratisera EU medan de krafter som vill behålla den snåriga blandningen av överstatlighet, mellanstatlighet och den breda gråzonen däremellan fortsätter kämpa för stängda möten, hemliga protokoll och en institutionsstruktur som enbart erfarna Brysselveteraner kan bemästra.

På område efter område urholkas den demokratiska legitimiteten och det är inte bara på EU-planet som demokratiaspekterna väger lätt.
Det i Sverige grundlagsskyddade kommunala självstyret visas allt mindre respekt från regeringens sida. På beslut efter beslut går man emot de folkvalda kommunledningarna, eller kringskär deras handlingsfrihet, speciellt men inte bara i frågor där de berörda kommunernas medborgare har haft fräckheten att avvika från den regeringssanktionerade linjen.

I decennier har socialdemokraterna drivit linjen att Sveriges medborgare inte skall ha möjlighet att få sina grundläggande rättigheter prövade i domstol. Motståndet mot en svensk författningsdomstol har varit kompakt. När toppmötet i Nice beslöt att inte göra EU:s nya stadga om medborgarnas grundläggande rättigheter bindande var den socialdemokratiska svenska regeringen en av beslutets stora tillskyndare.

Vi ser ett mönster tona fram, där arrogans och maktkoncentration tillåts överskugga demokrati och medborgerliga rättigheter.
Vi ser det på EU-planet, på kommunplanet och i regeringens kamp mot EU-stadgan och en svensk författningsdomstol. I Bryssel rullar konventet om EU:s framtid vidare med den svenska regeringen som starka förespråkare för "allt är bra som det är linjen". Men allt är inte bra som det är. I EU finns ett reellt och växande demokratiskt underskott som bara kan lösas med ökad demokratisering av EU:s beslut. De slutna rådsmötena måste balanseras med en gemensam europeisk demokrati byggd på öppenhet, transparens och tolerans.

EU-politik har ofta starka direkta konsekvenser för vanliga männi-skors vardag. EU-politik är inrikespolitik. Frågorna hänger ihop, många gånger även med den regionala nivån. På många politikområden delas kompetensen mellan EU och Sverige. När den demokratiska kontrollen vänds ryggen på EU-nivå urholkar det hela den grundläggande principen om medborgarstyre och medborgarinsyn.

Regeringens maktfullkomlighet överskuggar medborgarnas rätt till insyn och inflytande.
Maktens egenvärde har tagit över. Det är en otäck utveckling som måste stoppas genom grundläggande rättigheter för medborgarna och demokrati i europeiska beslut. Beslut som inte får gå utanför en tydlig lagstiftning. Men regeringens representant sitter i Bryssel och lovordar gummiparagrafer. Det är ovärdigt ett land som vill göra anspråk på rättssäkerhet och utvecklad demokrati.

Charlotte Cederschiöld (m)
vice talman i Europaparlamentet